Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Någon måste föra de förlossningsräddas talan!

Annons

Jag håller med Marianne Ramström i hennes genmäle till Elisabeth Bäck den 11 oktober att hon som huvudredaktör på VLT borde betänka sitt professionella ansvar. Men är det inte också så, Marianne Ramström, att du själv måste betänka ditt ansvar och din yrkesroll?

Du skriver att Elisabeth Bäcks inlägg bidrar till ökad oro hos gravida kvinnor och deras män men oron och misstron finns ju redan här! Vi lever i en verklighet med minskade resurser till vården. Hundratals mer eller mind-re lyckade förlossningar finns att läsa om på Internet och flertalet forum diskuterar förlossningsmetodernas för och emot. Detta utöver alla skräckhistorier som sprids mellan kvinnor såsom Elisabeth Bäck skriver i sin replik.

Oron och misstron är redan här men vad gör ni för att återskapa förtroendet för er? Gör ni rätt saker? Det verkar inte så.

Det enda som sådana här debatter leder till, och jag har följt ett flertal, är att vården, provocerad som den blir av att bli ifrågasatt, går in i sin gamla "vi-vet-bäst-lita-på-oss-försvarsställning" och hoppas att kvinnor ska köpa det. Bara cirka en tredjedel av alla kvinnor är, enligt en professionell studie om förlossningsrädsla, nöjda med sin förlossningsEnligt samma studie har den största andelen av svårt förlossningsrädda redan genomgått en förlossning.

Är det då inte dags att börja anpassa vården lite mer efter individen, och som Elisabeth Bäck skriver, få med själen och känsloockså?

Jag tycker inte att förlossningsvården gör någonting för oroliga kvinnor så länge som inte ett planerat kejsarsnitt framställs som en förlossningsmetod som kvinnan faktiskt kan välja själv. Att hålla dörren öppen för kejsarsnitt för en rädd kvinna kan vara det som öppnar upp för en diskussion om ett annat förlossningssätt och det kan vara det som behövs för att vissa kvinnor ska våga bli gravida överhuvudtaget. Detta är något de kvinnor som är emot ökade valmöjligheter i förlossningsvården bör vara medvetna om.

Det är här jag tycker att Elisabeth Bäck borde ta sitt professionella ansvar. Jag är fruktansvärt trött på att nyfiket börja följa debatter om kejsarsnitt för att sedan bli frustrerad och arg på att den alltid blir resultatlös och onyanserad, inte bara i VLT utan även i andra dags- och kvällstidningar. Debatten följer alltid samma mönster och slutar oftare i en pajkastning mellan kvinnogrupper som av olika skäl är för eller emot kejsarsnitt snarare än en kreativ diskussion med vården om nya arbetssätt. Var är all fakta? Var är all objektiv information?

Det måste finnas någon som kan informera om att när det gäller kvinnor som vill förlösas med kejsarsnitt "som ett beställningsjobb", det vill säga utan att ha medicinska eller psykologiska skäl, är dessa en minoritet av den redan låga andel kvinnor, cirka 8 procent, som tidigt i graviditeten anger att kejsarsnitt är den förlossningsmetod som de skulle föredra.

Det måste finnas någon inom vården som kan tala om att hälften av de kvinnor som från början önskar ett planerat kejsarsnitt med den behandling och de förberedelser som väntar vid en kontakt med mödravården ändå till slut väljer att föda vaginalt.

Det måste finnas någon som kan berätta att de kvinnor som är rädda och oroliga har ökad risk för att behöva genomgå ett akut kejsarsnitt och att detta summa summarum blir en vaginal förlossning dyrare än om kvinnan hade fått ett planerat kejsarsnitt från början.

Det måste finnas någon inom vården som vågar föra de förlossningsräddas talan!

Diskussionen om det planerade kejsarsnittets vara eller inte vara får inte bli en kamp mellan kvinnor utan måste vara ett öppet samtal mellan kvinnor och vården.

Alla sinnen måste hållas öppna hos alla inblandade så att både kroppen och själen får möjlighet att hänga med!

Maria Jakobsson

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons