Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Om: att fienden finns mitt ibland oss

Annons

Det var en förmiddag 1991 som jag var på hemväg från general Mobutu. Jag hade överlämnat mina kreditivbrev som svensk ambassadör i Kongo, en bisarr ceremoni i detta oerhört rika land med miljoner fattiga människor. Limousinen forsade fram i den tropiska grönskan och bredvid mig satt en adjutant, en flygofficer som utbildats i Colorado.

Plötsligt ryckte han till när chauffören tvärbromsade. Ovanför och framför oss dinglade ett kompani fallskärmssoldater ner över Kinshasas djungliga förorter och byinvånarna sprang som för livet.

Han hade lärt sig mycket, Mobutu. På 1960-talet hände det att franska "paras" kom neddråsande och eftersom de inte var särskilt pedantiska med folkrätt brukade det inte dröja många minuter förrän de fått läget under kontroll. Det var främlingslegionen som slog till, den fanns alltjämt då.

Nu finns det privatarméer lite varstans, al-Qaida, shiamiliser och klanledare, och på den motsatta sidan finns en hord av amerikanska bevakningsföretag som till höga solder ingriper där reguljära trupper inte kan. De lyder inte under vad som brukar kallas krigets lagar och kan inte ställas inför krigsrätt. Störst av de firmor som hyr ut legoknektar är Blackwater som just lämnat in en offert på ett nytt jobb: Att drämma till janjaweed i Darfur.

Troligen skulle de lyckas, på samma sätt som franska soldenärer under Bob Denard tog makten på Komorerna och knäckte rebeller i Kongo. Men den sortens krigare vill världen helst inte ha så nu blir det åter FN som skall sätta upp en fredsstyrka som svårligen kan bekämpa de våldsmän som struntar i krigets eventuella lagar.

General Wesley Clark, tidigare Nato-befälhavare och presidentkandidat, skrev för en tid sedan en artikel och klagade på att man kallade Guantanamofångar "illegal combatants". De skall, menade han, kallas för vad de är, brottslingar. Det är naturligtvis rätt men också uttryck för en begreppsförvirring som blivit allt tydligare: Gamla militärer vill att krig skall föras som förr i världen, armé mot armé, vapen mot vapen, en regering som ger order och en huvudstad som kan intas.

Men så är det inte längre och terrorister fäster sig sällan vid folkrättsliga begrepp. Fåglar är ju inte särskilt intresserade av ornitologi.

Jag minns en gång på 1960-talet, när jag vid gränsen mellan Kongo och Burundi råkade ut för en vaktsoldat som var mallig över landets nyblivna självständighet: "Nu, sa han, nu är det vi som ska bestämma priset på kaffe, inte belgarna."

Så går det som bekant inte till. Vårt bestämmande betingas alltmer av andra, och vilken etikett man än sätter på terrorister så är deras existens ett faktum som man inte kan trolla bort med vare sig juridik eller semantik. Världens starkaste krigsmakt kan inte kontrollera ens vägen mellan Bagdads flygplats och amerikanska ambassaden, Afghanistans Hamid Karzai klarar med nöd och näppe att hålla koll på Kabul. Resten kontrolleras av krigsherrar, talibaner eller andra fria företagare.

Detta är inget nytt fenomen: Spartacus gjorde uppror, Eugen Schauman sköt generalguvenör Nikolaj Bobrikoff och Gabriel Princip ärkehertig Franz Ferdinand. Det algeriska inbördeskriget drevs med bomber och stadsterror utan att man blandade samman islam och frihetskrig. Nu har Usama bin Laden lyckats få västvärlden att hata muslimer och det hatet blir ömsesidigt. Den tidigare israeliske premiärministern och officeren Ehud Barak sade i en intervju att det naturligtvis inte vore något problem att bomba sönder den iranska kärnvapenanläggningen i Natanz. Men, sade han, gör Israel det kommer ingen jude nånstans i världen att gå säker för lönnmord.

Efter självmordsattackerna i England och Skottland gjorde britterna som vanligt, skärpte inresekontrollen. Det är som att sätta upp ett moskitnät med moskiterna kvar inuti. Tre medlemmar av familjen Gandhi har dödats liksom Yitzak Rabin, Anwar Sadat och Anna Lindh, och varken stridsvagnar eller JAS-plan hade kunnat hindra det. Gud förbjude att vi får ett nytt storkrig men om så sker har Sverige ändå inte en chans mot en stormaktsarmé. Jag är rädd att fiender finns mitt ibland oss och kanske borde man fundera på om vi istället för en krigsmakt behöver en fredsmakt i form av polis som förvisso har gott om arbetsuppgifter, även terrorister förutan.

Sydafrika, Gestapo, KGB och Stasi har gjort begreppet polisstat till något kusligt, och dagens övervakningskameror och avlyssningsapparatur har ökat riskerna för att polisen kan bli en stat i staten. Just därför kan det vara angeläget att vidareutbilda och förstärka vår demokratiska polis till att bekämpa och förhindra de rörelser som idag kan få tillgång till långt mer dödliga vapen än någonsin förut.

Bengt Rösiö

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons