Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Patrik Wikström: Vad krävs för att få delta i samhället?

I alliansregeringen och i synnerhet finansminister Anders Borgs värld förefaller den svenske medborgaren endast ha värde som arbetskraft. Regeringens arbetslinje ska säljas till medborgarna till vilket pris som helst.

Annons

Detta visade inte minst Anders Borg när han uttalade sig på följande sätt om avdragsrätten för privat pensionssparande: "Att skattemässigt gynna sparande som syftar till att man ska lämna arbetsmarknaden, framför annat sparande, det är en väldigt märklig konstruktion." En konstruktion som också kan tyckas vara märklig i alliansregeringens arbetsmarknadspolitik är "utanförskapet", det politiska slagord som de nya moderaterna ständigt upprepade under valrörelsen 2006.

Företrädare för moderaterna har i ett tidigare debattinlägg svarat undertecknad att det inte finns en exakt definition av utanförskapet. Men den definition som de ändå vågar ge sig på är att utanförskapet definieras av de människor som av olika anledningar hamnat utanför arbetsmarknaden men har förmåga att kunna bidra till välfärden genom arbete. Det är ordet "förmåga" som är särskilt intressant i moderaternas analys på hur regeringens arbetslinje ska lanseras till medborgarna.

Moderaternas arbetsmarknadspolitik utgår från individen. Det är individen som i första hand ska påverka sin situation, och kurera sitt utanförskap. Men om nu anledningarna till att en person saknar arbete faktiskt finns utanför den individuella sfären, varför inte i samhället till exempel, vad händer då? Om inte individen förmår lösa sina problem på egen hand ska då utanförskapet permanentas? Det är inte individen som är problemet utan det är framför allt svårig-heter som uppstår vid strukturförändringar utanför den enskildes möjligheter till påverkan.

Det är säkerligen inte många som mot-säger att arbete är en ytterst väsentlig del av människornas sociala tillvaro. Men den som mer ingående studerar alliansregeringens politik för att minska utanförskapet kommer omgående att upptäcka sprickor i samhällsfasaden. Det tolkningsföreträde av utanförskapets problem som gäller i moderaternas samhälle bygger på moraliska värderingar. De konstruerar ett system som bygger på principen skyldigheter för dem som är resurssvaga och fler rättigheter till de resursstarka. Den känsla som eftersträvas är att det för medborgaren handlar om att göra rätt för sig och att vara lojal mot samhället. Det är en strategi som bygger på skuldbeläggning av de som av olika anledningar inte har tillräckligt med resurser och belönar med ytterligare friheter de som inte riskerar att skuldbeläggas. Principen här är att det alltid är den enskilde medborgarens fel om denne är arbetslös, sjukskriven och måste leva på arbetslöshetsersättning eller sjukersättning.

Den självklara frågan till Anders Borg blir därför: Vad krävs för att få delta i samhället?

Alliansen tror att de löser utanförskapet med att tvinga den som är arbetslös att själv avskaffa arbetslösheten. I det här ligger också att den som är sjukskriven måste bli frisk, eller åtminstone friskförklarad, och att den som har förtidspension måste rehabilitera sig för att hitta tillbaka till arbetsmarknaden. Även om vi för sakens skull antar att en arbetsgivare anställer någon som har två eller tre år kvar till pension, saknar utbildning, körkort, branschvana och är oövad i samspelet med andra människor, försvinner sannolikt inte arbetslösheten helt i alla fall. Det finns nämligen en högst naturlig omsättning på arbetsmarknaden, och det finns även ett par procent arbetslösa som helt enkelt är för svåra att placera ut i arbetslivet, på grund av fel ålder, utbildningsnivå och annat.

Om vi också för sakens skull antar att så gott som samtliga sjukskrivna kommer att rehabilitera sig, så finns det ändå de som inte kan utföra något lönearbete. Om vi dessutom också antar att det finns möjlighet för förtidspensionerade att rehabilitera sig, så finns det sannolikt även där vissa individer som inte klarar ett lönearbete.

Dessa grupper ska alltså inte få tillgång till moderaternas välfärdssamhälle. De kan inte göra som de som är ekonomiskt välbeställda, med en månadslön på 40 000, att dra av på skatten för privat pensionssparande. Det talas ingenting om hur välfärden ska fördelas.

Det verkar som om arbete är det grundläggande för att skapa välfärd. Ska de som av olika anledningar inte kan arbeta alltså förvägras välfärd? Detta trots att dessa grupper sannolikt behöver välfärden mest. Vad blir nästa steg för det nya arbetarpartiet?

Patrik Wikström

Örebro

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons