Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Peter Malmström: Jag är varken rasist, främlingsfientlig eller lågutbildad

Annons

Jag röstade på Sverigedemokraterna. Jag är alltså per definition främlingsfientlig.

Bland mina vänner räknar jag människor födda i Iran, Indien, Tunisien, Palestina, Polen, Rumänien, Ukraina och Libanon. Jag har den största respekt för dem. De har kvalificerade utbildningar och gör/har gjort stora insatser som kommer/har kommit Sverige till del. Jag är godman för en ung man som behöver det. Hans båda föräldrar är utlandsfödda. Jag är det på deras begäran. Jag är ”närmast anhörig” för en utlandsfödd person som är sjuklig. Han saknar anhöriga i Sverige. Så främlingsfientlig är jag alltså.

Mina två barnbarn har som far en svart amerikan. Jag älskar dem villkorslöst. Så rasistisk är jag alltså.

Enligt alla statsvetare, bland annat Avni Dervishi här i VLT, är jag också sannolikt lågutbildad. Jag har examen från en av Stockholms två prestigeskolor, Kungliga tekniska högskolan. Jag har dessutom studerat företagsekonomi och juridik på universitet. Jag har också i mitt liv hållit föredrag på fem olika språk.

Varför röstade jag då på Sverigedemokraterna? Jo, bland annat som protest mot att viktiga samhällsfunktioner i Sverige styrs nu med flum och inkompetens. Jag tänker då på områden som ener-gi, näringspolitik och privatiseringar, rättssystemet, invandrarpolitik och skolpolitik.

Men låt oss titta på huvudfrågan, mångkulturellt eller inte. Mångkulturellt fungerar inte i det lilla. I inflyttade familjer vill föräldrar ofta leva på sitt ursprungliga vis, medan barnen vill leva svenskt. Det leder till slitningar i familjen och har till och med lett till det ofattbara, att föräldrar mördat sina barn.

Om vi sedan går upp en nivå, till företagsvärlden, så fanns för cirka 15 år sedan tre jätteföretag inom elektrotekniken; det tyska Siemens, det svensk-tysk-schweiziska ABB och det fransk-engelska Alstom. Nu är det fransk-engelska Alstom upplöst i sina beståndsdelar och ABB är en skugga av sitt forna jag, medan det monokulturella Siemens går från klarhet till klarhet.

Att mångkultur kräver diktatur har vi många exempel på. I Saddam Husseins Irak var det ingen som brände kyrkor eller moskéer. Kvinnorna fick klä sig i kort-kort eller burka. Männen fick dricka alkohol eller tillämpa muslimsk helnykterism. I regeringen satt kristna och muslimer bredvid var-andra.

I dagens mångkulturella demokratiska Irak har man inte ens lyckats få till stånd en rege-ring sju månader efter parlamentsvalet.

Det mångkulturella Jugoslavien fungerade under Titodiktaturen. Det mångkulturella Sovjetunionen fungerade under kommunistdiktaturen.

Min slutsats av detta är att vi inte ska acceptera getton med irakier eller somalier. Vi ska kräva att invandrarna/flyktingarna lär sig svenska. Vi ska se till att de får ett arbete. Status som minoritetsspråk ska endast till-erkännas samiska och finska. Samerna har ju alltid bott här och med Finland har vi hört ihop i några hundratal år. De som kräver sharialagar och burka ska rekommenderas att flytta till Iran eller Saudiarabien.

Alliansen och de rödgröna för en i sanning populistisk politik enligt ”det är klart att vi ska hjälpa alla fattiga och förföljda här i världen. De ska känna sig välkomna hos oss.” Den som ställer frågorna ”vad kostar det? Har vi arbete åt dem? Är de som kommer mera brottsbenägna?” blir omedelbart stämplad som främlingsfientlig rasist.

Hur är då situationen i Sverige? Vi har en arbetslöshet på 8 procent, fyra gånger högre än under de goda åren på tidigt 1970-tal. Av dessa arbetslösa är 25 procent eller cirka 100 000 svårplacerade invandrare. Den stora katastrofen på detta område är ungdomsarbetslösheten på 25–30 procent.

Sverige har under en lång följd av år taget emot en oproportionerligt stor andel flyktingar. 2008 tog Sverige emot 50 procent fler än Danmark, Norge och Finland tillsammans. Vi behöver inte skämmas om vi nu stänger dörren och jobbar på att få våra ungdomar i arbete och integrera flyktingarna i vårt samhälle.

På kommunnivå kan det ut så här. I Borlänge, till exempel, betalades 2008 ut 47 miljoner kronor i socialbidrag till flyktingar. Samma år avskedades 50 lärare i besparingssyfte. En av förutsättningarna för en bra skola är hög lärartäthet. Man gick åt alldeles fel håll. Borlängeborna har aldrig fått välja.

Invandrarna lär kosta svenska skattebetalare 40–50 miljarder om året, pengar som i huvudsak göms i kommuners och landstings budgetar. Riksdagen beslutar om invandringspolitiken. Alla kostnader borde därför rimligen gå över statsbudgeten, ända tills invandrarna/flyktingarna har fast arbete.

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons