Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Profilerade lärosäten bättre än volymtänkande

Annons

Kanske var det bara slumpen som spelade vår nye universitetskansler, Anders Flodström, ett spratt när han, helt oväntat och mitt i rötmånaden gick ut med tanken att antalet universitet borde minskas till fem? För visst ter sig förslaget märkligt nu, när vi med full fart är på väg in i det globala kunskapssamhället! Ett samhälle där universiteten och högskolorna blir just de kunskapsbanker vi behöver för att främja utveckling och hållbar tillväxt inom snart sagt alla samhällsområden.

Bakom kanslerns utspel låg väl knappast någon egentlig samhällsanalys utan snarare den klassiska föreställningen att stordrift, volymer och fusioner nästan alltid är bra och skulle ge en effektivare forskning (utbildningsfrågorna berörde kanslern dock inte). Och visst finns liknande antaganden med

i bilden när allt fler lärosäten försöker sig på nya grepp som fusioner, nätverk eller federationer (vad det nu är?), ofta utan djupare analyser av för- och nackdelar, kostnader och framför allt, hur riktigt framgångsrika vetenskapliga och pedagogiska miljöer egentligen bör utformas.

Här finns ändå rikhaltiga, ofta dyrköpta, internationella erfarenheter att fundera över. Redan i början av 1980-talet stod det klart för många internationella forskare att volymtänkandet sällan ger positiv utveckling i akademiska miljöer. Ofta blir effekten den motsatta med risk för ökad byråkratisering. Långt senare kunde en av våra främsta historiker, professor Rolf Torstendahl vid Mälardalens högskola, åter visa detta i en aktuell rapport (och även här i VLT).

Ett av de tyngsta inläggen var, trots allt, en mycket tänkvärd intervju med professorn

i nationalekonomi Magnus Henreksson vid Handelshögskolan, som länge studerat detta. Vad som ger bäst möjligheter till utveckling, framhöll han, är att profilera lärosätena utifrån egna styrkeområden och mot de behov i omvärlden som svarar mot dessa för att sedan kraftsamla just mot dessa områden, både i forskning och utbildning, alltså vad man kallar en nischstrategi.

Att vi närmar oss ett internationellt kunskapssamhälle avspeglas nu i det allt större intresset för samverkan mellan näringsliv, förvaltning och universitet och högskolor, det som fått beteckningen triple-helix efter den polske ekonomen Etskowitch. Här har Mälardalens högskola levererat många goda exempel under senare tid, till exempel i form av Robotdalen, ifråga om design och produktutveckling liksom den lyckade satsningen på entreprenörskap genom Idélab, vår utvärderingsakademi (MEA) och, nu senast, det nya Centrum för hållbar skolutveckling (CHS).

Allt detta representerar en samverkansstrategi, byggd på ömsesidigt värdeskapande, strategier som valts av många framgångsrika lärosäten i till exempel England, Kanada och USA men även i till exempel Danmark och Finland. Den engelska termen community engagement antyder något av möjligheterna i dessa strategier.

Redan här tangerar vi universitetens och högskolornas roller som framtida noder i det vi börjat kalla lärande regioner och kunskapsregioner, en tankemodell där ekonomer,

pedagoger och kulturgeografer möts. Vad vi ser framför oss är alltså aktiva regioner som förmår utveckla ny kunskap på viktiga samhällsområden, omsätta detta i handling som ger utveckling och tillväxt, utvärdera vad man gör, lära av egna erfarenheter, framgångar och misstag för att sedan omskapa och nyskapa.

I den processen utgör samspelet mellan aktörer som näringsliv, universitet och högskolor, kommuner, landsting, myndigheter och intresseorganisationer själva essensen! Mot den bakgrunden blir knappast storleken på våra lärosäten särskilt avgörande utan fastmer deras strategier, öppenhet och sätt att arbeta ihop med olika aktörer.

Många utländska exempel visar på vikten av interaktiva samhällskontrakt som grund för detta, kontrakt som arbetas fram gemensamt mellan lärare, forskare, regionala politiker och företrädare för förvaltning och näringsliv. Mycket av detta kan ske i programform, där allt från praktiknära forskning inom till exempel skola, socialtjänst och arbetsmarknadsutveckling kan växa fram sida vid sida med program för fort- och vidareutbildning, typ "Utbildning mitt i livet" eller insatser inom till exempel samhällsteknik, servicenäringarnas framtid, föreningsliv, idrott ungdomars villkor eller föreningsliv.

Mycket talar för att vårt lands framtid avgörs i Mälardalen, särskilt om vi utgår från kunskapssamhällets inneboende mekanismer och möjligheter och därtill tar perspektivet lärande regioner på allvar! Flera av

dagens tunga frågor i regionen skulle då kunna få en annan innebörd, till exempel Mälardalens högskolas framtida inriktning, den nya regionindelningen och, inte minst, de framtida infrastrukturerna i området.

Att en genomtänkt kombination av nisch- och samverkanstrategier med ett samhällskontrakt som grund skulle gynna både

Mälardalens högskola och regionen är till

exempel uppenbart.

Det goda med kansler Flodströms inlägg kan då bli en bredare och mer spännande debatt om universitetens och högskolornas värdeskapande uppgifter i framtidens lärande regioner och inte främst om deras storlek eller eventuella fusionsproblem.

Magnus Söderström

Professor, rektor för Mälardalens högskola 2003-2005

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons