Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Resandets banalisering

Annons

Gestalter i vita burnuser skred sakta över den brungula sanden, kameler strosade högfärdigt och där öknen kom ner till vattnet för att dricka låg fiskebyar som hägringar. Vi färdades sakta fram, kände hur värmen steg ett par grader varje dag, varannan fick vi ställa om klockan en timme framåt i tiden. Året var 1955 och vi var på väg till Bombay.

Vi hade seglat från Genua, gjort strandhugg i Neapel, Port Said och Suez, nu nalkades vi Aden och sedan kom den långa etappen på Indiska oceanen. Vi satt i däcksstolar, läste böcker om Indien och pratade med våra medpassagerare, indier och européer, affärsmän, officerare, missionärer och studenter och lärde oss alltmer om det land och den stad dit vi var på väg. Och när vi väl kom fram hade vi redan en färdig liten bekantskapskrets.

Ett par år efter att jag gått i pension åkte jag ut igen, nu med flyg. Jag steg på en kväll i Köpenhamn och landade i New Delhi i gryningen. Jag skjutsades till ambassaden där jag skulle få bo första natten och en tjänare kom in med en frukostbricka på vilken det stod en bytta Lätt och lagom. En kollega kom med en datorutskrift av Expressen. Jag hade ännu inte lämnat Sverige.

Förr i världen fick man långsamt sjunka in i ett främmande lands anda, dess kultur, seder, verklighet. Men så en dag hade flygplanstillverkare konstruerat allt större plan och till slut rymde de flera hundra människor. För att få dem lönsamma skapades turismindustrin så att miljoner svenskar kan flyga till sandstränder och solsemestrar i länder som inte längre är fjärran.

Visst är det underbart att fly det svenska regnet, och vill man inte bada kan man göra kulturresor, titta på tempel, eskorteras genom marknader, förevisas folkdanser och tryggt vallas av svensktalande guider. Turisterna har blivit för många för att kunna inhysas på vanliga hotell utan man har byggt turistanläggningar där enbart utlänningar bor.

Man reser i grupp med andra svenskar, utspisas och hänvisas till taxfreeaffärer, och råkar man ut för något farligt kan man som en snigel dra sig tillbaka in i sin svenska snäcka. Sämst beställt är det förstås för höjdarna som inte visas stort mer än polishäckar.

Jag klandrar ingen, har gjort sådana resor själv. Men det liv man ser är inte äkta utan ett som är tillrättalagt för turister. Vi färdas i luftkonditionerade bussar, fotograferar lydigt varandra plus katedraler.

Jag ser samma sak i Stockholm: Amerikaner såväl som kineser forslas i bussar mellan Slottet och Vasamuseet, och jag kan inte minnas att jag någonsin talat med en utländsk turist i Stockholm, sånär som på ett amerikanskt par som frågade efter vägen till NK.

Vi ser lite surögt på ryssar som hinkar i sig kaviar på stockholmska lyxkrogar men finner det naturligt att andra länders invånare skall passa upp oss, låta sig beglos, ta emot allmosor och visa tacksamhet för att vi vill besöka deras land. Jag är rädd att detta kan skapa en nedlåtenhet mot andra och fattigare folk, att vi anser oss vara lite förmer, på samma sätt som vi helst ser att svenskar med invandrarbakgrund håller sig i sina förstäder och jobbar där de inte syns, som nattstäderskor eller tunnelbaneförare. Umgås med dem gör vi ju inte.

Förresten går 94 procent av världens inkomster till 40 procent av världens befolkning, 6 procent till de resterande 60 procenten.

Naturligtvis är detta en generationsfråga. Ungdomar ser och begriper mer än vi gamlingar, de har nyfikenhet och aptit. Samtidigt undrar jag hur det kommer att gå när människor i Indien, Kina och Brasilien kan tillverka saker billigare än vi och ändå tjäna så bra att ytterligare några miljoner bilar kommer att spy ut avgaser. Men det behöver ju inte vi tänka på, det får våra barnbarn ta hand om.

Bengt Rösiö

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons