Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stora utmaningar för psykiatrin

Annons

I slutet av förra året kom Nationella psykiatrisamordnaren med sitt slutbetänkande (SOU 2006:100). Bakgrunden var några allvarliga våldsdåd under 2003, bland annat mordet på Anna Lindh. Händelserna satte fokus på att förmågan att ta hand om människor med psykisk ohälsa måste bli bättre.

I betänkandet konstateras att människor med psykiskt lidande ska leva i värdighet och få del av välfärdssamhällets resurser. Idag lever många ensamma och fattiga i ren misär. Dödligheten är oacceptabelt stor. Flera reformer har genomförts, men ambitionen har varit alltför låg. Jag menar att betänkandet visar att det behövs en kraftsamling av politiker och huvudmän för att möta de utmaningar som psykiatrin står inför. Ambitionsnivån bör ligga högre än betänkandets, vars författare förefaller anse att det finns så många och allvarliga brister att utpekade mål inte beräknas nås förrän år 2015.

Psykiatrin behöver mer resurser. Det största problemet är dock att kunna rekrytera välutbildad, kompetent och erfaren personal till verksamheten. Problemet får inte den uppmärksamhet det förtjänar och ingen vill riktigt ta ansvar. Läkarbristen är enormt stor och fler psykologer behövs. Vidare behövs ändamålsenlig utbildning för skötare i både landsting och kommuner.

Man måste skapa en attraktion för att kunna rekrytera och behålla kunnig personal. Det kan göras genom att uppdragsgivarna verkligen visar att det här är en viktig verksamhet. Goda möjligheter till utveckling och bra lön måste erbjudas. Huvudmännen måste sluta marginalisera psykiatrin. Psykiatrin har ett svårt uppdrag och ett stort utvecklingsbehov. Här är det viktigt med huvudmännens intresse och stöd. Att psykiatrin får en positiv uppmärksamhet och inte står först i kön, när det gäller nedskärningar.

Socialtjänsten har ett stort ansvar. Uppgiften är svår. Det måste finnas ett varierat utbud av behovsstyrt stöd. Boendestöd är så mycket mer än bara tak över huvudet. Här krävs ökade insikter och betydligt högre ambitioner.

Inom kommunala verksamheter som riktar sig till psykiskt sjuka saknar många medarbetare utbildning i psykiatri. Det leder till svårigheter att bygga upp verksamheten på ett ändamålsenligt sätt. Det är viktigt att förstå att en brukares "nej" kan vara en del av handikappets natur och veta hur man tar sig förbi det som är destruktivt för individen. Utmaningar är de personer, som inte vill ha vård och de med stora behov. Det krävs tydlighet om vad medarbetare behöver för kompetens. Personal från sjukvården och den kommunala omsorgen behöver utbilda sig tillsammans och gemensamt. Då kan man få gemensamma grundvärderingar och kunskapsbas som krävs för att åstadkomma förändringar. Som exempel kan nämnas hur man bygger upp sysselsättning och boende som fungerar. Här behövs också forskning och metodutveckling.

Många brukare och anhöriga har haft en tråkig livsresa. Vi måste bli bättre på att lyssna och på att fråga om upplevelser. Det kan vara viktigt att göra upp med patienter och anhöriga om hur det ska gå till om eller när ett vårdbehov uppstår i framtiden.

En individuell plan som beskriver målet för insatserna, vem som ska utföra dem samt när och hur de ska utföras, är avgörande verktyg för att få till stånd helhetslösningar för den enskilde. Samverkan är inte en mirakelmedicin som kan bota patienter med mycket svåra, ibland dödliga sjukdomstillstånd. Ansvar och lagstiftning är otydlig för dem som har svårast problem. Det är otillfredsställande.

Det behövs en kraftsamling för barn och ungdomars psykiska hälsa. Barn- och ungdomspsykiatrin ska vara till för de allra svårast sjuka och handikappade barnen. De som vistas på institutioner får inte glömmas bort. Bättre behandlingsmetoder måste utvecklas.

Förr kunde vi erbjuda ett mindre antal människor att vårdas på avdelning månadsvis. Det tror inte vi är bra, och vi bör utveckla arbetet med att hantera människors psykiska ohälsa nära deras vardagsmiljö, tidig utskrivning, mobilt arbete och möta upp med täta kontaktar när man börjar må dåligt. Vård på avdelning är alltid något som kommer att finnas, men ska begränsas till när man mår så dåligt att man är farlig för sig själv eller andra. I detta perspektiv anser jag att Västmanland har tillräckligt antal platser för slutenvård.

Den rättspsykiatriska vården måste förändras både när det gäller omfattning och innehåll. Västmanland är ett av de län som har flest personer dömda till rättspsykiatrisk vård, en vård som är både dyr och lång. Det kommunala ansvaret för tvångsvårdade patienter måste bli tydligare. Idag anstränger sig många kommuner inte tillräckligt för att ordna det boendestöd som krävs för att patienter ska skrivas ut. Det medför att patienter får sitta inlåsta i rättspsykiatrisk vård under oskäligt långa tider. En hjälp vore ny lagstiftning som medger öppenvård med särskilda villkor.

Staten måste hjälpa till med finansiering av rättspsykiatrin som för varje år tar en allt större andel i bruk av psykiatrins samlade resurser. Till skillnad från kriminalvård bedrivs rättspsykiatrin med landstingspengar, men landstinget kan inte påverka kostnaderna. Det är ju det statliga domstolsväsendet som dömer till tvångsvård. Risken finns att tvångsvården tar så mycket av psykiatrins resurser, att endast de mest akuta och svåraste åkommorna kan behandlas. Då riskerar stora patientgrupper, till exempel de med ångest och depressioner, att lämnas åt sitt öde. Det är en situation som vi måste undvika att hamna i om vi vill ha en värdig psykiatri i framtiden.

Christina Jogér

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons