Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sverige mitt emellan

Annons

Under min studietid i Göteborg i början av 1970-talet hade jag en kamrat som visade ett särskilt tålamod när jag på nyförvärvad svenska försökte göra mig förstådd. Lasse föreföll mig vara en mycket god människa när han talade om "solidaritet med de förtryckta folken". Jag förstod efter ett tag att han syftade på vietnameser, Sydafrikas svarta, peruaner, indianer och i viss utsträckning även svenskar, de som arbetade vid SKF i Gamlestaden eller i malmgruvorna i Norrland.

Det tog ytterligare en tid innan jag begrep att när Lasse talade om samhällen som bygger på "solidaritet", "rättvisa" och "människovärde" menade han det kommunistiska paradis som jag knappt ett år tidigare hade lyckats fly ifrån.

En gång berättade jag för honom om mitt gamla hemland Polen. Hans tålamod var stort när han lyssnade på min hackiga svenska, men jag förstod av hans blick att han inte tog mig på allvar.

Några år senare träffades vi igen. Det var ett par månader efter att regimen i Polen hade krossat den fria fackföreningsrörelsen. Lasse hade bytt en bokstavskombination - KPLM(r) - mot en annan - vpk - och kunde medge några "missbedömningar" om Stalin. Men "i princip" var hans världsbild oförändrad. Han föredrog fortfarande, "trots allt", de socialistiska ländernas "folkdemokrati" framför den demokrati som tillät "kapitalistisk utsugning" i Sverige. Förresten, är inte "frihet" något relativt? frågade Lasse.

Jag har genom åren ibland tänkt på Lasse. De senaste 15 årens omvälvningar efter Berlinmurens fall, när ingen längre kan förneka kommunismens bankrutt, måste ha varit en prövning för honom. Kanske har han, som många av hans kamrater, ändrat sin världsbild. Han kanske skäms för sin ungdoms felriktade idealism?

Eller så tillhör han dem som alltjämt inte kan skilja mellan demokrati och tyranni, mellan det demokratiska systemets tillkortakommanden och diktaturens inneboende ondska; de som i den felriktade solidaritetens namn tiger om folkmord och förtryck i Afrika och arabvärlden - såsom de en gång teg om förtryck i den sovjetiska betongarkipelagen, men aldrig haft ett gott ord att säga om vare sig det demokratiska Sverige eller det "imperialistiska" Amerika som garanterade att de fritt kunde hävda att "frihet är något relativt".

Jag tänkte på Lasse - och mig själv - alldeles nyligen när jag hörde Ring P1 i min bilradio. En kurdisk flykting från Irak försökte göra sig förstådd medan en otålig programledare blev alltmer irriterad av dennes åsikter. Han var glad att USA befriade hans land och att det kanske fanns en chans att hans folk skulle få demokrati, såsom vi har det i Sverige. "Skulle vår västerländska demokrati vara överlägsen förhållandena i Mellanöstern?" frågade programledaren spydigt.

Det finns en replik av Tage Danielsson som beskriver den tendens att relativisera och släta över viktiga skillnader: "Du säger att Sveriges huvudstad är Oslo, jag säger att det är Stockholm. Låt oss enas om att sanningen ligger mitt emellan."

Sverige har ofta legat "mitt emellan" - resten av världen finns på någon sida av verkligheten.

Jackie Jakubowski

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons