Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Visionslös Persson

Annons

Det kan kännas skönt att socialdemokraterna är så förutsägbara som nu senast statsministern i sitt tal i Björkvik. Man vet alltid var man har dem. De skapar aldrig förvirring eller ens höjda ögonbryn. Men samtidigt är det ledsamt att där aldrig finns tillstymmelse till visioner, ja inte ens någon omprövning av dogmerna eller försök till förnyelse.

När nu arbetslösheten identifierats som dagens verkliga gissel, ja då blir lösningen på problemet naturligtvis satsning på den allmänna sektorn, inte ett ord om vad som skulle kunna göras för den privata, den som skapar mervärden och skatteunderlag. De enda som applåderar förutom de egna trogna är bröderna på den yttersta vänsterkanten. Ja, Lars Ohly uttryckte ju till och med tesen att en väl fungerande offentlig sektor skulle utgöra inte bara smörjmedel för den privata utan faktiskt vara motor för densamma. Tänk, här har vi i decennier gått och sagt att den privata sektorn med sin produktion, sitt värdeskapande och sina exportinkomster skulle vara förutsättningen för vår välfärd, och nu får vi veta att det är precis tvärt om.

Inte ett ord om hur de privata företagen, och jag tänker då närmast på de små och medelstora, skulle kunna fås att växa och anställa. Vi har i landet några hundra tusen i den kategorin. Om var och en av dessa i genomsnitt anställde en person skulle statistiken skakas om dramatiskt. Visst, många av dessa företag är enmansdito och inte ofta i läge att anställa, men många är också större och har inte sällan behov av två eller flera för att täcka sina behov. För behov finns det. Det är inte enbart i den offentliga sektorn, som folk sliter ut sig till följd av stress och resursknapphet. Hårdhänta rationaliseringar med en servicegrad mot sina kunder ofta på gränsen till det oacceptabla präglar också de privata mindre företagen.

Varför anställer de då inte? Jo, därför att de inte vågar. Pålagorna blir fler och tyngre trots allt tal om motsatsen från regeringen. Det gäller såväl byråkratiska som rent finansiella bördor, senast i form av ett utökat ekonomiskt arbetsgivaransvar vid sjukskrivning. Och sedan länge gäller de orättfärdiga så kallade 3:12-reglerna, som straffbeskattar företagarna och inte tillåter dem att kompensera sig för risk-tagande och omåttliga arbetsinsatser.

Den specifika arbetslösheten för akademiker tänker sig Persson råda bot på genom subventionerade praktikplatser i den offentliga administrationen. De skall fostras till äkta statsbyråkrater och sedan lär de väl inte bita den hand som föder dem. Samtidigt finns ett latent behov av just välutbildade, gärna med akademiska meriter, i just de mindre företagen. Här finns dock barriärer av tradition och av rädsla för omvälvning och förnyelse som hinder hos många småföretagare utöver den allmänna oron för ökade personalkostnader.

Själv har jag erfarit många exempel på hur gynnsamt detta giftermål mellan traditionella småföretagare som övervunnit barriärerna och unga akademiker har fallit ut. Nya sätt att tänka och en förbättrad förmåga att utnyttja ny teknik har ofta givit dessa mindre företag en vitamininjektion och en impuls till utveckling, förnyelse och tillväxt.

Men det politiska etablissemanget, och då avses inte enbart socialdemokraterna, har oftast sina rötter och sin bakgrund i det offentliga, och de förstår helt enkelt inte näringslivets behov och villkor. Typiskt nog, när man vill vara politiskt korrekt och säga något positivt om entreprenörskap och småföretagande, ja då slänger man ur sig någon fras om vikten av att stimulera "starta eget". Bra tanke i och för sig, men man borde i alla läger tänka mer på de företag som redan är i gång med 10-100 anställda och som lätt skulle anställa många fler. De kräver inga subventionerade praktikplatser. De kräver bara rimliga bördor i form av skatter, arbetsgivaravgifter, sjuklöneersättningar och administrativt regelverk.

Typiskt för socialdemokratin är, att när den under galgen tvingas till budgetförsvagningar, då är det alltid genom utgifts-ökning och aldrig genom intäktsminskning, som det kan få ske. Så är det i staten och så är det också i kommunen. Se bara på senaste tidens debatt om ett levande city. Det går an att lägga ut pengar på tvivelaktiga gatuprojekt, men det går absolut inte att minska inkomsterna från p-avgifterna.

Ulf Hedman

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons