Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Yttrandefriheten ännu belagd med munkavle

Annons

Den första maj fick de 30 000 tjänstemännen inom EU:s institutioner yttrandefrihet. Biträdande finansminister Gunnar Lund som presenterade nyheten i ett pressmeddelande var nöjd:

- Yttrandefriheten är en svensk hjärtefråga och skrivs in på svenskt initiativ.

Det sprudlande glada, närmast uppspelta, statsrådet fortsatte:

- Det är en stor svensk framgång och en viktig pusselbit i arbetet med större öppenhet inom institutionerna.

Men för den som lägger hela pusslet framträder en annan bild. EU:s nya tjänsteföreskrifter saknar centrala pusselbitar för en yttrandefrihet värd namnet och därtill kolsvarta bitar som blir till åskmoln på Gunnar Lunds blåskimrande himmel.

Först som sist ska sägas att det hermetiskt slutna EU har öppnats under de senaste åren. Envetna parlamentariker från bland annat Sverige, Finland och Irland har bidragit liksom svenska förhandlare och statsråd.

Det demokratiska underskottet har minskat men står fortfarande på minus. "Tjänstemän har yttrandefrihet?" Så inleds artikel 17a i tjänsteföreskrifterna som är Gunnar Lunds pusselbit. Men artikeln fortsätter "?under förutsättning att de uppfyller kraven på lojalitet och opartiskhet".

I samma artikel heter det också att "En tjänsteman får inte utan tillstånd lämna ut information som han fått tillgång till under tjänsteutövningen eller i samband med denna..." En tystnadsplikt som personen måste bära med sig även sedan han/hon "lämnat tjänsten".

Visserligen är de nya reglerna mildare formulerade än de som gällde tidigare. Då krävdes "fullständig tystnadsplikt" av tjänstemannen. Men i sak har inget förändrats.

Kravet på "opartiskhet och lojalitet" tar sig också mer allmänna uttryck i flera andra artiklar. Enligt artikel 11 har "tjänstemannen skyldighet att vara lojal mot gemenskaperna".

Utan påföljd har alla regelverk föga eller i varje fall ringa värde. EU:s tjänsteföreskrifter saknar inte påföljder.

Inom varje EU-institution ska en disciplinnämnd tillsättas. Den ska bestå av tjänstemän. Hackordningen är kristallklar. Högre tjänstemän ska bedöma de lägres handel och vandel. Därtill ska även två andra myndigheter inom EU utse ledamöter till nämnden.

Straffet kan vara allt från skriftligt påpekande över lönesänkning till avsättning och till och med sänkt pension. Av mildhet får sänkningen inte innebära att tjänstemannen hamnar under existensminimum.

Visserligen heter det i föreskrifterna att straffet ska stå i proportion till brottet. Men lönesänkning och sänkt pension borde vara främmande påföljder i en rättsstat.

Paul van Buitenen var en så kallad whistleblower. Som revisor upptäckte han oegentligheter och startade den process som tvingade en hel EU-kommission att avgå. Buitenen avstängdes från sitt arbete. Det var 1998.

EU har nu ha insett att alla organisationer behöver whistle-blowers. Utan dem breder korruption och slapphet ut sig. Därför införs i tjänsteföreskrifterna en regel om att den som visslat inte får behandlas på "ett sätt som är till hans nackdel". Men det blir bara halvhjärtat eftersom regeln bara ger fribrev om det handlar om direkta olagligheter. Därtill måste den som tagit till visselpipan ha gjort det "på ett rimligt och ärligt sätt". En whistle-blower måste också skriftligen framföra sina upptäckter till sina överordnade eller till Europeiska byrån för bedrägeribekämpning. Kritiken ska hållas inom "familjen".

Men vad är "rimligt", "ärligt", "lojalt" och "opartiskt"? Vem ska avgöra det och ur vems perspektiv ska begreppen tolkas?

Rätten att informera inte bara internt utan även till allmänheten via medierna är grundlagsskyddad i Sverige. En säkerhetsventil mot korruption, oegentligheter eller mannamån. Denna meddelarfrihet skyddas av ett förbud för myndigheterna att efterforska vem som läckt. Skyddet för meddelare kan endast brytas i extrema fall som allvarliga brott mot till exempel rikets säkerhet.

Jag vill inte ta ifrån Gunnar Lund hans glädje över pusselbiten. Men att tänka bort de svarta bitarna låter sig inte göras och kan snällt tolkat inte beskrivas som annat än självbedrägeri. Det hjälper inte heller att försöka ta fram raspen och fila på de svarta bitarna för att de ska passa. De måste bort.

NILS FUNCKE

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons