Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Att påstå att Sverige, och andra givarländer, skulle ha varit ute i tid är ren lögn.

Svälten på Afrikas horn sprids. Även om andra strategier hade varit att föredra på längre sikt måste vi i dagsläget koncentrera oss på att hjälpa de värst drabbade.

Annons
I säkerhet. En somalisk man och hans son kan pusta ut. De har nått ett räddningscenter i Dadaab i Kenya och har fått mat- och vätskeersättning. foto: scanpix

I östra Afrika råder akut hungersnöd. 12 miljoner människor svälter och media pumpar ut bilder på utmärglade barn med apatiska ögon. FN och hjälporganisationerna skriker efter pengar.

I går blev det klart att Sverige kommer att bidra med ytterligare 200 miljoner. EU har redan utökat sitt tidigare stöd på 900 miljoner kronor med 260 miljoner. Även USA ska bistå med 175 miljoner extra.

Det är stora summor det handlar om. Summor som i tillsammans med en extrainsatt FN-konferens och löften från världens politiska ledare ger ett sken av att vi tar vårt ansvar. Särskilt Sveriges insatser har fått beröm. I en osignerad ledare i gårdagens Svenska Dagbladet står att läsa att ”vi är tidigt på plats och gör mer än de flesta länder av vår storlek”. Också bistånds-minister Gunilla Carlsson (M) verkar stolt. I SVT:s Rapport påpekade hon att fler länder borde följa Sveriges exempel.

Ändå saknas fortfarande 6,5 miljarder kronor om vi ska ha någon chans att förhindra svältdöden på Afrikas horn. Att påstå att Sverige, och andra givarländer, skulle ha varit ute i tid är ren lögn. Sanningen är att vi precis som vanligt, när det handlar om matbrist i Afrika, är sent ute.

Den främsta orsaken till hungersnöden är en svår torka, den värsta på 60 år, som har pågått sedan i november och beräknas hålla i sig i fyra månader till. Att en lång torrperiod var att vänta förutspåddes av tidiga prognoser.

Ändå är det först nu, när 12 miljoner människor är i nöd, som vi ökar biståndet.

I många forum har den återuppstådda biståndsdebatten antagit en obehaglig ton. En aspekt som ivrigt har framhållits är att vi inte ska ägna oss åt att släcka bränder utan i stället fokusera på mer långsiktiga projekt. Vi ska, som det så fint heter, hjälpa de drabbade att hjälpa sig själva. Med det menas att vi ska skapa möjligheter för egen försörjning genom att se till att det finns fungerande banker, fysisk infrastruktur och en rättvis marknad.

Vilken framförhållning! Alla dessa åtgärder lär behövas i ett senare skede. För tillfället känns det dock magstarkt att ens tala i dessa termer. Vad bryr sig väl en mamma som på flykt undan hungern tvingas välja vilket av sina barn hon ska ta med sig om den afrikanska jordbruksmarknaden. Allt hon vill ha är mat, vatten och mediciner för att klara den närmaste 24 timmarna.

Visst är det i längden är ohållbart att bedriva ett bistånd som går ut på att släcka bränder. Men vi kan inte för den sakens skull låta bli. Först efteråt, när den mest akuta svälten har avvärjts, kan vi börja prata om hjälp till självhjälp.

En annan återkommande taktik, som också är allt annat är konstruktiv, verkar gå ut på att hitta syndabockar. Här skyller vissa på den förstärkta växthuseffekten, andra på de drabbade ländernas korrupta regimer och inbördes konflikter eller den mot nomaderna hänsynslösa gränsdragningen mellan länderna.

Alla dessa faktorer, och många fler, har spelat in. Men detta är något som vi skulle ha angripit innan svälten bröt ut. Nu är det försent att peka finger. Nu måste vi i stället koncentrera oss på att bemöta matbristens konsekvenser, vilket, även om det bär oss emot att erkänna det, just handlar om att släcka bränderna.

Mer läsning

Annons