Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Även om det finns sympatier för varje krav för sig kan de som helhet ställa till problem.

Socialdemokraterna framstår inte heller inom utrikespolitiken längre som det säkra alternativet.

Annons
Väckt frågor. De rödgröna partiledarna och språkrören ser ut att trivas ihop, men har fått försvara sitt gemensamma utrikespolitiska program.foto: scanpix

De rödgröna partierna enades om ett utrikespolitiskt dokument redan i februari, men har först de senaste veckorna hamnat i riktigt blåsväder. Bakgrunden är formuleringen att ”en rödgrön regering kommer att kräva att USA avvecklar sina kärnvapen och och militärbaser utanför landets gränser”.

Det är ett långtgående krav, som kunde leda till ökad spänning runt länder som själva vill ha militärt stöd från USA, som Sydkorea eller Baltikum. Även övriga europeiska Natomedlemmar har intresse av att USA behåller en militär närvaro i Europa. Kritiker av de rödgröna har lyft fram formuleringen som ett exempel på hur Vänsterpartiet (före detta Kommunisterna) har initiativet i det utrikespolitiska samarbetet.

Socialdemokraterna tycker att meningen är utryckt ur sitt sammanhang och att Vänsterpartiet har fått backa på flera andra områden. Den utrikespolitiske talesmannen Urban Ahlin anklagar Alliansregeringen för att vara oenig om Natoanslutningen. Folkpartiets ståndpunkter om snabb Nato- och euroanslutning och krav på ett starkare försvar lyfts fram som orosmoment vid en fortsatt borgerlig regering.

Frågan är hur effektiv den motelden är. Den borgerliga regeringen har agerat samordnat och varit konstruktiv i EU. Utrikesminister Carl Bildt har lång erfarenhet, stort kontaktnät och möts med respekt. Det talar emot äventyrliga utspel från en borgerlig regering.

Då är frågetecknen större om de rödgröna. Den stridbare Per Gahrton (MP) tycker å ena sidan att den borgerliga kritiken är en valtaktisk skröna. Å andra sidan vill den gamle taktikern utnyttja osäkerheten om utrikespolitiken som ett skäl för att utrikesministern bör komma från Miljöpartiet. Bakgrunden skulle vara att Miljöpartiet i flera viktiga frågor står för en mellanlinje bland de rödgröna. Sådana krav skapar snarare osäkerhet om samarbetsklimatet.

Det rödgröna alternativet har flera tydliga ståndpunkter som var och en för sig kan ha brett stöd. De rödgröna skulle föra en betydligt hårdare politik mot Israel, något som i dessa dagar kan te sig tilltalande. De vill erkänna Västsahara (med befrielserörelsen Polisario), som i dag ockuperas av Marocko. De var pådrivande för att riksdagen skulle erkänna 1915 års folkmord och vill också göra det till regeringspolitik. De rödgröna skulle ha stoppat gasledningen genom Östersjön, trots att regeringen inte kunde finna några legala skäl för ett nej. De har en kritisk grundton till USA:s utrikespolitik, med krav på ett snabbt tillbakadragande för Irak.

Även om det finns sympatier för varje enskilt krav kan de sammantaget ställa till problem för Sverige. Sverige skulle få svårare att agera medlare med en tydligt antiisraelisk linje, och Israel är ändå till skillnad från sina motståndare en demokrati. Att som regering driva folkmordet 1915 kan förvärra relationerna till Turkiet, som Sverige på andra områden vill samarbeta med. Bråk om gasledningen kan försämra relationerna till Tyskland och Ryssland. Ett hackande på USA kan trassla till förbindelserna med världens mäktigaste land. Oenigheten om EU kan göra det svårare att agera konstruktivt inom EU.

Därför finns anledning att oroa sig för helheten i en rödgrön utrikespolitik. Även på detta område ser Alliansen snarare än Socialdemokraterna numera ut att framstå som det säkrare och mindre äventyrligaregeringsalternativet.

Mer läsning

Annons