Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Brittisk politisk tradition rymmer misstro mot ödesbunden utveckling och systembyggande. Här finns oroande inslag i EU.

Frankrike och EU centralt ”mobbar” Storbritannien efter vetot mot europakten. Det är ett ovärdigt spel, ifrågasättande och pragmatiska brittiska röster behövs i EU.

Annons
Inte bästisar. Frankrikes president Nicolas Sarkozy och Storbritanniens premiärminister David Cameron är oense om EU:s framtid och Frankrike försöker ställa britterna i skamvrån.foto: scanpix

Premiärminister David Camerons veto mot eurozonens nya pakt har lett till en storm av kritik, främst från Bryssel och Frankrike. I EU-parlamentet fick britterna hård, närmast oförsonlig, kritik när resultat av toppmötet debatterades. Rådets permanente ordförande Herman Van Rompuy har givit intryck av att alla de 26 andra medlems-länderna står enade och kommer att ansluta sig till europakten.

Det ger en bild av ett helt isolerat Stor-britannien, men den stämmer inte. I Sverige finns i nuläget en riksdagsmajoritet emot anslutning och i flera andra länder finns invändningar eller kritiska frågor om skrivningarna i europakten. EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso har sagt att de brittiska kraven i förhandlingarna hade underminerat EU:s inre marknad.

Den hårdaste kritiken har dock kommit från Frankrike. President Nicolas Sarkozy såg ut att vägra ta David Cameron i hand och har talat om barnsligt uppträdande. Nu har dessutom den franske centralbankschefen och finansministern antytt att Storbritannien hellre än Frankrike borde få sitt kreditbetyg sänkt. Det är minst sagt ovanligt, och föga uppbyggligt, att centralbankschefer och finansministrar aktivt försöker sänka grannländers kreditbetyg.

Det ser ut som om den brittiska regeringen agerade klumpigt när den ville få in någon garanti för finansmarknaden i London för att gå med på europakten. Den förde inte tillräckliga samtal inför förhandlingarna. David Cameron var också pressad av sin egen konservativa parlamentsgrupp, som ville ta tillbaka beslutanderätt från Bryssel.

Det ställde dock inte Cameron upp på, utan nöjde sig med att vilja ha garantier för att London inte skulle drabbas ensidigt av nya skatter eller regleringar. Det var kanske inte det mest opportuna att försvara banker och finansinstitut, men de har en mycket stor betydelse för brittisk ekonomi.

Därför var det inte konstigt att Cameron tog strid. Frankrike hade säkert agerat på samma sätt mot förslag att spara i den byråkratiska och dyra jordbrukspolitiken, som gynnar franska bönder. Det franska tonläget verkar mer handla om att Sarkozy ligger illa till inför presidentvalet, och vill återvinna nationalistiska väljare genom att mucka gräl med Storbritannien.

Det saknas inte inskränkta inslag i brittisk EU-kritik. Men där finns också, inte minst hos Labourpolitiker som förre utrikes-ministern Jack Straw, en skepsis mot att demokratin urholkas och att kartan styr när EU centraliserar beslutsfattandet.

Brittisk tradition ligger här nära vår. Verkligheten bör styra och beslut måste kunna omprövas. Hänsyn behöver tas till att synsätt och traditioner varierar. Demokratin kräver att de ansvariga kan ställas till svars i val och att beslutsvägarna är tydliga.

Där finns vidare en misstro mot ödes-bunden utveckling och systembyggande. Här finns oroande inslag i EU, där en förutsättning sägs vara att en ständig rörelse mot mer centralt beslutsfattande. De goda målen kan göra att beslutsfattarna åsidosätter demokratisk förankring och inte tar ett steg tillbaka även när det är sakligt motiverat. Närhetsprincipen sätts åt sidan.

De kritiska rösterna behövs därför i EU, och skulle försvagas om Storbritannien ”mobbas” ut. Sedan kan det för övrigt påminnas om att britterna har stått ensamma förut, utan att för den skull ha haft fel.

Mer läsning

Annons