Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Därför blir motionsskrivandet mer ett sätt att visa upp sig än att verkligen få något genomfört.

Det finns gott om goda uppslag i de många riksdagsmotionerna. Men det borde finnas bättre sätt att lägga ned tid och resurser på.

Annons
Flitens hus. Riksdagsledamöterna har många idéer och uppslag i sina motioner, men vad blir resultatet av all ansträngning?foto: Scanpix

Länets riksdagsledamöter har, som framgått på nyhetsplats, varit flitiga i att skriva motioner. Så brukar det vara under den allmänna motionstiden under hösten. Då kan ledamöterna föreslå vad de vill, annars är motionsrätten begränsad till att gälla regeringsförslag.

Riksdagsledamöter från alla partier lägger förslag om stort som smått. De som inte gör det kan dessutom råka illa ut i mediala granskningar, där antalet motioner är ett enkelt sätt att mäta hur aktiva riksdagsledamöterna är.

Det finns gott om goda idéer bland förslagen som redovisades i VLT. Det visar om inte annat att all klokskap inte finns samlad i ett parti eller hos någon ledamot.

Myggplågan är en följetong, tyvärr främst i verkligheten. Att stärka finska språkets ställning och kunskapen om Finland är bra sätt att följa upp märkesåret 1809 och betona den långa samhörigheten mellan Sverige och Finland. Det kan även vara ett sätt att bidra till att svenskan förblir ett riksspråk i Finland, trots den minskande andelen svensktalande. Mälardalens högskola kan behöva mer pengar till forskning och säkra cykelbanor är bra. Med mera.

Frågan är dock om riksdagen är bästa forumet för alla dessa förslag. Nästan alla begravs i något yttrande och behandlas i klump. Det säger sig självt att det inte finns tid för att debattera och på allvar genomlysa varje motion. Då skulle riksdagen inte hinna med något annat.

Därför blir motionsskrivandet mer ett sätt att visa upp sig än att verkligen få något genomfört. Ledamöterna kan visa anhängare och intressegrupper att de bryr sig och lägger förslag.

Tidigare granskningar har visat att en hel del motioner inte skrivs i riksdagen, utan hos intresseorganisationer eller på lobbygruppers kontor. Riksdagsledamöterna skickar sedan in dem som sina egna. Inte förkastligt så länge ledamöterna fullt ut delar den framförda åsikten, men inte riktigt syftet med enskilda motioner.

En hel del förslag handlar om frågor som inte beslutas eller bör beslutas av riksdagen, men som ändå läggs för att visa engagemang i någon fråga. Här finns heller ingen hårdhänt budgetgranskning. En sammanställning av kostnaderna för alla förslag skulle nog visa på rejäla utgifter. Därför är det är bra att motionerna nästan aldrig går igenom.

Jämfört med andra parlament har svenska riksdagsmotionärer en formell fördel. Alla motioner ska beredas och behandlas. På andra håll kan utskotten eller regeringen avgöra vad som ska tas upp. I ett sådant system hade kanske några få motioner valts ut, men de hade i stället fått en ordentlig behandling och kunnat leda till mer konkreta beslut.

Nackdelen med sådana modeller är att de ger utskottsordföranden eller regeringen större makt över dagordningen. Ledamöterna behandlas inte lika om vissa förslag tas upp till behandling och andra läggs åt sidan.

Det borde dock gå att finna former där möjligheterna för missbruk och maktmygel kan hållas nere. För dagens motionsmodell känns som ett tveksamt sätt att använda tiden i riksdagen.

Beslut i färre frågor men utrymme för att då kunna genomdriva beslut verkar mer tilltalande. För nog finns det andra sätt för politiker att få uppmärksamhet än att lägga motioner, som ändå inte går igenom.

Mer läsning

Annons