Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Därför lär frågan om fastighetsskatt återkomma. Men då lär en bred uppgörelse krävas.

Förslaget om ny fastighetsavgift får välförtjänt kritik, men förr eller senare behöver politikerna våga söka en bred uppgörelse om en fungerande fastighetsskatt.

Annons
Evig fråga. Om och i så fall hur fastigheter ska beskattas är ett till synes evigt dilemma för politiker. Nu får ett förslag om avskaffade taxeringsvärden kritik.foto: VLT:s arkiv

Kristdemokraterna brukar med stolthet framhålla att partiet var pådrivande i att ta bort den tidigare fastighetsskatten, som betalades årligen efter marknadsvärdet. Nu gäller den modellen bara för hus med lågt taxeringsvärde. Alla andra betalar en fast avgift. Framgången ser inte direkt ut att ha inneburit väljarvågen för Kristdemokraterna, som balanserar runt riksdagens spärrgräns på 4 procent.

Det blev ingen vinst för Kristdemokraterna och en förlust för skattesystemet. Den nya modellen har flera brister, och gårdagens förslag om att ersätta fastighetstaxeringen hade inte gjort det bättre. Så det var bra att utredningen sågades.

Löpande fastighetsskatt baserad på marknadsvärdet har en allvarlig nackdel. När priserna stiger snabbt och kraftigt får alla villaägare, även de som har bott länge och inte tjänar mycket pengar, stora skattehöjningar. Det uppfattas som orättvist, även om det motsvaras av att den egna förmögenheten också växer kraftigt. Så skedde i början på 2000-talet varför det fanns ett förståeligt missnöje över fastighetsskatten.

Samtidigt brukar fastighetsskatten beskrivas som ekonomernas favoritskatt. Den är svår att smita ifrån, hus går inte att flytta till skatteparadis. Den snedvrider inte ekonomin genom att göra det mindre lönsamt att arbeta eller spara. Den är stabilare än skatt på konsumtion.

I samband med att fastighetsskatten togs bort för de flesta höjdes den redan höga reavinstskatten ytterligare. Det kan te sig lockande att betala när huset väl är sålt, men innebär i praktiken stora nackdelar. Skatten kan hindra människor från att flytta och ta nya jobb. Bostadsmarknaden och arbetsmarknaden blir mindre rörlig. Genom uppskovsrätten har staten gigantiska fordringar år efter år på många skattebetalare. Det är ingen slump att andra länder oftast inte har någon reavinstskatt eller att den försvinner efter några års innehav.

Gårdagens förslag var ett försök att ersätta taxeringsvärdet som grund. Utredaren föreslog att boytan skulle avgöra skatten, kombinerat med tre indelningar efter genomsnittspriserna i dessa områden.

Det skulle få underliga effekter. Ett stort hus med lågt värde skulle få en högre avgift än ett litet hus som var värt mycket pengar. Man är tillbaka till ruta ett. Ska man beskatta fastigheter är marknads- (taxerings-) värdet det minst dåliga.

De borgerliga partierna lär inte vilja få kritik för ett förslag med så märkliga effekter. Socialdemokraterna är brända efter att tidigare ha försvarat fastighetsskatten. Nu tar de alla tillfällen att säga att de verkligen inte tänker föreslå några höjningar.

Det borde gå att finna ett mer hållbart system med årliga avgifter som i någon form bygger på m arknadsvärdet, men där statens inkomster regleras så att skattesatsen automatiskt minskar om priserna stiger kraftigt.

I dag är frågan politiskt död. Men fastighetsavgiften och reavinstskatten har stora brister. Risken finns att i framtiden andra skatter måste sänkas för att klara den internationella konkurrensen eller att det åter blir kris i statens finanser.

Därför lär frågan om fastighetsskatt återkomma. Men då lär det krävas en bred uppgörelse där flera inslag i skattesystemet behandlas samtidigt.

Mer läsning

Annons