Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den danska modellen ger inflytande utan ansvar, vilket är ett önskeläge för missnöjespartier.

Högerpopulistiska partier har behandlats olika om i de nordiska länderna. Dansk folkeparti har som accepterat stödparti hittills haft mest inflytande på den förda politiken.

Annons
Blev ensam. Sannfinländarnas ledare Timo Soini fick inte vara med i regeringen.

Protestpartiet Sannfinländarna fick förhandla om att vara med i regeringen, men sade nej när det inte fick gehör för sin EU- och euroskepsis. Finland ser nu ut att få en majoritetsregering och Sannfinländarna står därmed formellt helt utan inflytande över landets styre.

Dansk folkeparti har däremot aldrig fått möjlighet att vara med i regeringen, men har i ändå stort inflytande över politiken. Partiet låg bakom den danska regeringens kontroversiella beslut nyligen om att sätta upp gränsposteringar längs med tyska gränsen och på Öresundsbron.

I Sverige vill däremot inget annat riksdagsparti förhandla med Sverigedemokraterna, Partiet kan därmed inte kan få gehör för egna ståndpunkter, men kan i blockskiljande frågor avgöra vilken sida som vinner. Detta väcker störst uppseende de gånger regeringen förlorar.

I Finland valde de andra partierna en helt annan inriktning efter Sannfinländarnas sensationellt stora framgångar i riksdagsvalet, då partiet med 19 procent av rösterna blev tredje största. Regeringsonderaren Jyrki Katainen från Samlingspartiet (Moderaternas systerparti) talade om en regering bestående av de tre största partierna Samlingspartiet, Socialdemokraterna och Sannfinländarna. Socialdemokraterna var bestämda på att Sannfinländarna som valsegrare borde ingå i regeringen.

Så kan det låta i Finland. Där finns inte någon blockpolitik och alla partier har varit beredda att kompromissa för att få vara med i regeringen.

Samtidigt behövde dock eurolandet Finland ta ställning till räddningspaketet för Portugal. Sannfinländarna hade profilerat sig som starka EU- och euroskeptiker och motsatte sig stöd till Portugal och andra euroländer i kris. När Socialdemokraterna och Samlingspartiet enades om EU-politiken tackade Sannfinländarna nej till regeringsmedverkan.

Det var ett brott mot den finska samförståndstraditionen, men egentligen ganska logiskt utifrån Sannfinländarnas egna perspektiv. De hade fått svårt att som regeringsparti administrera EU-integrationen och vara trovärdigt som EU-kritiskt parti.

Nu satsar Katainen på att bilda en majoritetsregering bestående av Samlingspartiet, Socialdemokraterna, Svenska folkpartiet, Miljöpartiet och Kristdemokraterna. Sannfinländarna blir största oppositionsparti, men även Centerpartiet och Vänsterförbundet ser ut att vara i opposition. Så missnöjda väljare har fler alternativ än Sannfinländarna.

I Finland synades protestpartiet i regeringsförhandlingar och i Sverige får Sverigedemokraterna inte vara med och förhandla om politikens inriktning. Det ger protestpartierna litet inflytande, utöver att driva opinion.

I Danmark har däremot Dansk folkeparti hållits borta från regeringen, men som stödparti åt den borgerliga minoritetsregeringen fått stort genomslag i politiken. Särskilt när det handlar om hårdare tag mot flyktingar och etniska minoriteter.

Det är svårt att veta hur högerpopulistiska protestpartier ska behandlas, och förutsättningarna varierar från land till land. Men den danska modellen verkar sämst. Den ger inflytande utan ansvar, vilket är ett önskeläge för missnöjespartier.

Mer läsning

Annons