Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det är viktigt att också en regering utan egen majoritet kan föra en stark ekonomisk politik.

Riksdagens avslutande partiledardebatt gav ett viktigt och angeläget besked. Både Socialdemokraterna och Miljöpartiet var tydliga med att de står fast vid det finanspolitiska ramverket.

Annons
Första stora debatten. Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) och oppositionsledaren Håkan Juholt (S) var huvudpersonerna i riksdagens partiledardebatt.foto: scanpix

Det finanspolitiska ramverket låter krångligt och innebär att staten har ett överskottsmål, treårigt utgiftstak, krav på balans i kommunerna och en stram budgetprocess, där utgiftsförändringar måste balanseras med förändrade inkomster.

Budgetordningen gör det lättare att regera i minoritet. En i övrigt oenig opposition kan inte ändra enskilda poster i budgeten. Ramverket infördes efter den djupa krisen under 1990-talet. Då hade Sverige gång på gång fått hotfullt stora budgetunderskott. Riksdagen röstade om enskilda budgetposter, vilket gjorde livet svårt för minoritetsregeringar. En i övrigt oenig opposition kunde öka utgifterna eller sänka skatterna. Detta problem blev särskilt tydligt då populistiska Ny demokrati var vågmästare under regeringen Bildt.

Ramverket är den viktigaste förklaringen till att Sverige efter 1990-talet har haft goda statsfinanser och i dag klarar sig bättre än nästan alla andra europeiska länder.

Den borgerliga Alliansregeringen kan därför få igenom sin budget trots att den inte har majoritet i riksdagen. Det har dock visat sig att det rent tekniskt finns möjlighet att säga nej till enskilda skattesänkningar, vilket skulle öppna för att de rödgröna och Sverigedemokraterna skulle kunna stoppa skattesänkningar i budgeten. Om den möjligheten utnyttjas försvagas regeringsmakten och förutsättningarna att föra en sammanhållen och ansvarsfull ekonomisk politik.

Därför var de tydliga beskeden från Socialdemokraterna och Miljöpartiet mycket välkomna. Kanske borde de följas upp med en uppgörelse som täpper till detta kryphål? Annars finns risken att oppositionspartier i framtiden kan sätta möjligheten att komma åt regeringen före omsorgen om statsfinanserna. Tydligare regler skulle gynna Alliansregeringen i dag, men om de rödgröna blir störst utan egen majoritet i nästa val får de i stället nytta av förändringen. För Sverige är det viktigt att också en regering utan egen majoritet i riksdagen kan föra en stark ekonomisk politik.

I övrigt var riksdagsdebatten ungefär vad som kunde förväntas. Håkan Juholt lät trevlig utom när han blev angripen, lovade allmänt men undvek att binda sig. Det kan ge ökade sympatier det närmaste året, men när valet närmar sig krävs mer konkreta besked. Nya språkröret Gustav Fridolin talade mycket om industrin och ville ge bilden av att ett modernt Miljöparti skulle bli så bra för alla. Risken är att han låter väl slipad. Om Miljöpartiet tidigare hade problem med att förespråka väl mycket uppoffringar innebär det nya budskapet att målkonflikter inte riktigt erkänns.

Reinfeldt ställde frågor om motståndarnas alternativ och lät ansvarsfull. Rollen som landsfader har hittills fungerat väl, men kan bli svårare om kritiken av arbetsmarknadspolitik och sjukförsäkringar biter sig fast. Jan Björklund (FP) är desto tuffare Han gick ständigt till angrepp om skolan, Libyen, kärnkraft och Lavalregler.

Maud Olofsson värnade företagande, särskilt kvinnliga företagare i offentligt finansierad sektor. Lars Ohly (V) tyckte att orättvisorna ökade och Göran Hägglund kämpade för att komma in i debatten. På partiledarfronten inte så mycket nytt med andra ord, även om flera aktörer var utbytta.

Mer läsning

Annons