Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det blir plågsamt att bara kräva ännu mer åtstramning i krisländerna. De måste i praktiken sättas under förmyndarskap.

Euron kunde räddas genom att de tyska lönerna ensidigt höjdes rejält. Det skulle ge skuldländerna andrum, men är inget Tyskland sätter på dagordningen.

Annons
Euron hotad? Tysklands förbundskansler Angela Merkl krävde i går en ”fiskal” union för att rädda euron.foto: scanpix

I går krävde Tysklands förbundskansler Angela Merkel en ”fiskal” union för att rädda euron. Det är dock inte detsamma som en skatteunion.

I Sverige, Storbritannien eller USA har den centrala makten rätt att ta ut skatt genom majoritetsbeslut. Pengarna fördelas sedan från rikare delar av landet till fattigare. Det finns en bred majoritet för att den nationella regeringen har rätt att ta ut skatter och fördela inkomsterna över landet.

Så är det inte inom eurozonen. Valutan är gemensam, men länderna fattar, om än begränsade av allt fler EU-direktiv, själva beslut om budget, arbetsrätt eller näringspolitik. I folkomröstningsdebatten om euron framhöll ja-sidan att Sverige som EMU-medlem inte kunde sätta en egen ränta, men i stället kunde använda finanspolitiken med skatter och bidrag för att parera kraftiga ned- eller uppgångar i ekonomin.

Den europeiska centralbanken har inte heller likt andra centralbanker rätt att ”trycka” pengar genom att gå in och köpa statspapper i stor skala för länder med problem. Däremot fanns regler för hur stora budgetunderskott euroländerna fick ha. Men reglerna följdes inte, och ett land som Grekland använde dessutom ”kreativ” bokföring för att dölja problemen.

Resultatet blev dagens kris med skuldberg, budgetunderskott och för höga kost-nader. Flera länder har helt enkelt inte klarat att ha en gemensam valuta med Tyskland, löner och kostnader har stigit för snabbt.

Nu är goda råd dyra och det talas till och med om att euron kan hotas. Detta förnekas dock bestämt av alla ansvariga. Förslagen om vad som behöver göras varierar dock.

Krav ställs på Tyskland att låta central-banken ta gemensamt ansvar för alla skulder och kunna ”sätta i gång” sedelpressarna. Det skulle leda till lägre räntor på statspapper i krisländerna, men högre i länder som Tyskland eller Finland, vilka redan har högre ränta än för svenska statspapper.

Tyskland motsätter sig ännu denna lösning. Merkels fiskala union handlar i stället om att EU centralt ska få bättre möjligheter att straffa länder som inte följer budget-reglerna. Det skulle betyda hårdare styrning av krisländerna, men inte så stora föränd-ringar för Tyskland. Men hon talade också om att arbetsrätten måste bli mer lika i EU, något som skulle betyda minskat utrymme för länderna att ha egna arbetsmarknadsregler.

Det blir plågsamt att bara kräva ännu mer åtstramning i krisländerna. De måste i praktiken sättas under EU:s förmyndarskap.

Ett bättre sätt att lindra problemen vore att höja inflationen i Tyskland, helst genom högre löner och en mer generös a-kassa för de tyskar som då förlorar jobbet. Skillnaden i konkurrenskraft skulle minska och skuldländerna få andrum att genomföra lång-siktiga reformer. Men priset vore inflation och utslagna jobb i Tyskland.

Därför kommer något sådant aldrig att genomföras, men är intressant som peda-gogiskt exempel. En valutaunion behöver kunna föra över resurser från rika till fattiga områden, men det kräver en central skatte- och bidragspolitik. Det i sin tur kräver samhörighet och gemensam debatt på den centrala nivån för att demokratin ska fungera.

Men EU har inte denna samhörighet och debatt. Valen är i huvudsak nationella. Därför är eurokrisen så svår att lösa på ett sätt som både tillfredsställer marknad och demokrati.

Mer läsning

Annons