Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det handlar inte om att blanda sig i enskilda fall, utan att fundera över vilka signaler samhället sänder ut.

Tio månaders fängelse för medhjälp till grov misshandel – av en ettåring. De känslor som en dom som denna väcker manar till eftertanke, särskilt som raden liknande fall där påföljderna blir ringa är lång. Ska det vara så? Samhället accepterar inte våldsbrott och det borde även gälla våld riktat mot barn och andra familjemedlemmar. Syftet med straff-påföljd är ju inte enbart förebyggande eller rehabiliterande. Det ska också markera vad som inte är accepterat ett civiliserat samhälle.

Annons
Våld i familjen. Raden av fall där våld riktat mot barn och andra familjemedlemmar, och där straffpåföljden blivit ringa, är lång. (Bilden är arrangerad.)foto: scanpix

En ettårig flicka tillbringar en helg hos sin mamma och hennes sambo. När helgen är över är det lilla barnets kropp täckt av blåmärken och rodnader. Den barnläkare som undersökte henne har i polisförhör uppgett att hon aldrig sett så mycket skador på ett barn.

I veckan föll domen mot kvinnan i Uppsala tingsrätt. Resultat: tio månaders fängelse för medhjälp till grov misshandel. Trots läkarens utlåtanden, trots att åklagaren yrkade på ett fängelsestraff på ett år och nio månader, trots att straffskalan för grov misshandel är fängelse i mellan ett och tio år.

Man bör akta sig noga för att ifrågasätta domstolsutslag eller för att låta känslor väga tyngre än en juridisk prövning av bevis och vittnesmål. Rättssäkerheten får inte övergå till simpel lynchjustis.

Men med detta sagt: raden av liknande fall där våld och övergrepp riktade mot barn och andra familjemedlemmar där påföljderna blir ringa är lång. Det handlar inte om att blanda sig i enskilda fall, utan att fundera över vilka signaler samhället sänder ut.

Ett barn befinner sig av naturliga skäl i en extrem beroendeställning till sina föräldrar. Det saknar den egna tryggheten och säkerheten hos den vuxne – möjligheten att försvara sig mot ett övergrepp helt enkelt. När en mamma ger sig på sitt eget barn, måste samhällets reaktion bli kraftfullare än de tio månader för medhjälp till grov misshandel som kvinnan i Uppsala dömdes till.

Visserligen går det inte att bevisa vem – kvinnan, sambon eller någon annan – som tillfogat den ettåriga flickan ska-dorna, men att det har skett hos mamman just den helgen råder det inget tvivel om.

Därför fälls mamman för medhjälp till grov misshandel, inte grov misshandel.

Om bevisläget hade varit ett annat, hur långt hade straffet blivit för en grov misshandel? Straffskalan för grov miss-handel sträcker sig från ett till tio år i fängelse, men när är det egentligen tänkt att den övre delen av skalan ska använ-das?

Åter går det att fundera kring fallet i Uppsala. Barnläkaren hade aldrig tidigare sett så mycket skador på ett barn. En ett-åring saknar helt förmåga att försvara sig. Åklagaren yrkade på ett år och nio månader för grov misshandel.

Längre straff är förstås ingen mirakel-medicin mot våld och övergrepp. Den lilla flickan i Uppsala hade sannolikt råkat illa ut även med en tuffare syn på våld riktat mot barn.

Men syftet med påföljder för brott är inte bara förebyggande. Inte heller enbart rehabiliterande. Det är också ett sätt att markera vad som inte accepteras av samhället. Och dit hör absolut våldsbrott.

Straffskalan finns där för att användas.

Mer läsning

Annons