Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det lät också slagkraftigt, men problemet med ökande kostnader för välfärden finns och är besvärligt.

Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin varnade i sitt första majtal för en ”ful” valrörelse. Det var dock att kasta sten i glashus. Utmärkande för första majtalen är inte främst nyansering och respektfull behandling av de politiska motståndarna.

Annons
Gillar valrörelse. Huvudtalaren Ylva Johansson (S) såg fram emot september och möjligheten att vinna tillbaka regeringsmakten. foto: Anders forngren

Det märks att det är valår och att Socialdemokraterna är ivriga att komma tillbaka till makten. Efter ett bottenläge för några år sedan verkar snarast deltagandet i första majtågen ha ökat. Det är inte så konstigt, lockelsen bör vara större att demonstrera mot en borgerlig regering än när Socialdemokraterna själva styr.

Nu handlade talen om att arbeta för en socialdemokratiskt ledd regering i stället för att som för vilja ha en socialdemokratisk regering. Det låter visserligen ganska lika, men är en tydlig fingervisning om att Socialdemokraterna har förlorat en del av sin dominerande position i svensk politik.

Just nu ser opinionssiffrorna bra ut för den rödgröna oppositionen, men partiledaren Mona Sahlin spådde ett jämnt val. Hon varnade också för en ”ful” valrörelse.

Det kan ha varit motiverat efter veckans indirekta påhopp om ”Tobleronepolitik”, men kändes malplacerat just på första maj. För då är det agitation snarare än nyanserad framställning som gäller i talarstolen.

Huvudtalaren Ylva Johansson i Västerås kallade flera gånger utbildningsminister Jan Björklund för en ”antiintellektuell major”. Hon drev med näringsminister Maud Olofsson för kravet på skatteavdrag för att anställa någon att gå ut med hunden och talade om homofobi i Kristdemokraterna. Regeringen skulle visserligen vara inkompetent, men veta vad den gjorde (det vill säga ökade klyftorna).

Det var slagkraftigt, men de politiska motståndarna skulle kunna kalla beskrivningen för orättvis och ”ful”. Ylva Johansson framställde höstens val som ett viktigt ideologiskt vägval, ett ”ödesval”. Hon varnade för ideologiska attacker mot en gemensamt finansierad välfärd, med tal om att brukarna kanske måste betala mer för extratjänster när andelen äldre ökar.

Det lät också slagkraftigt, men problemet med ökande kostnader för välfärden finns och är besvärligt. Nyligen har det tagit upp i rapport från Sveriges kommuner och landsting. Den pekar på väldiga skattehöjningar i framtiden om politiken fortsätter som hittills. En av politikerna bakom den eniga rapporten var för övrigt Ylva Johanssons meddemonstrant Åke Hillman (S).

Regeringen fick föga förvånande också hård kritik för förändringarna i sjukförsäkringen och a-kassan. Här finns exempel på misstag och en hel del talar också för att taket för a-kassan bör höjas. Regeringen kan dock försvara sig med att den fick ta över system med stora brister, där många människor gick i passivitet för att sedan förtidspensioneras. Ylva Johansson hade visserligen någon självkritisk bisats, men i övrigt lät det som alla olyckor kom efter att Alliansregeringen hade tillträtt.

Socialdemokraterna talar också om att arbetslösheten har ökat och budgeten gått från över- till underskott. Sverige skulle ha klarat sig sämre än andra länder. Den kritiken är missriktad och lär snarast gynna regeringen. De svenska statsfinanserna är bättre än de flesta andra utvecklade länder och arbetsmarknaden börjar förbättras, trots att det exportberoende Sverige drabbades hårt av nedgången i världsekonomin.

Mer läsning

Annons