Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fler konfliktlinjer än skatternas höjd och privata alternativ

Socialdemokraterna står inför en besvärlig omprövning. Men allt som var rätt kan inte plötsligt bli fel och åsiktsskillnader följer inte något enkel höger-vänsterskala.

Annons
Snabba kast. I valrörelsen för bara ett par månader sedan lyftes Mona Sahlin fortfarande fram som en tillgång.foto: scanpix

Ojdå, verkar en hel del Socialdemokrater tycka. De beklagar Mona Sahlins avgång, men anser samtidigt att den var oundviklig. Valrörelsens politik framställs nu som ohållbar och felaktig. Men vilket budskap sänder det till de 30 procent som ändå röstade på Socialdemokraterna? De får väl förväntas ha röstat på just den politik även partiledningen nu dömer ut.

Om många inom Socialdemokraterna tidigare tog för lätt på problemen finns nu snarare en risk att de i onödan klär sig i säck och aska. I ett internationellt perspektiv är de svenska Socialdemokraterna fortfarande starka.

Det underliga är snarare att tillbaka-gången har gått så långsamt och dröjt så länge, jämfört med partivännerna i Danmark, Tyskland eller Norge. Det såg länge ut att bli rödgrön majoritet. Hade det inte blivit finanskris eller om Socialdemokraterna till exempel genom en aggressiv tv-reklam tidigare fått in sjukförsäkringen i valrörelsen hade de rödgröna kunnat vinna. Större var inte marginalerna.

Socialdemokraterna begick dock några tydliga misstag. De ville inte inse att Moderaterna hade ändrat sig på riktigt och fortsatte att larma om den ”högerledda” alliansen. Men Moderaterna hade verkligen lagt om skattepolitiken, synen på de fackliga organisationerna och hur mycket välfärdstjänsterna fick kosta.

Det rödgröna samarbetet ledde till väljarförluster och minskat förtroende för Socialdemokraterna som ett tryggt och säkert regeringsalternativ. Mona Sahlin tappade trovärdighet genom att först bilda en nära allians med bara Miljöpartiet och sedan tvingas ta med Vänsterpartiet.

Den hårda kritiken av regeringens krispolitik var inte trovärdig. Väljarna såg att Sverige klarade sig bättre än andra länder. För första gången gynnade en ekonomisk kris de borgerliga snarare än Socialdemokraterna.

Budskapet höll inte ihop. I retoriken larmades om stora och orättfärdiga skattesänkningar och ökade klyftor. I praktiken låg de rödgröna nära regeringen och accepterade de flesta skattesänkningarna. Dessutom ville oppositionen sänka skatterna ytterligare för pensionärerna.

I debatten om framtiden och i medier kallas ledande socialdemokrater höger eller vänster. Så enkelt är det dock inte. Det finns fler konfliktlinjer än skatternas höjd och privata alternativ i offentligt finansierad verksamhet. Vad är höger eller vänster i energi-, miljö och näringspolitik? Eller i frågor om censur, pornografi, drogpolitik, kvotering eller andra sätt för staten att styra människors liv snarare än deras plånböcker?

Statsvetarprofessorn Bo Rothstein menar i den socialdemokratiska tidskriften Tiden att den klassiska socialdemokratiska modellen med generell välfärd, höga offentliga utgifter och skatter, en stark stat och reglerade marknader hävdar sig väl. Däremot är han starkt kritisk till Socialdemokraternas omfamnande av ”kunskapsfientlig postmodernistisk” identitetspolitik, där grupper genom speciella insatser som kvoteringar skall gynnas och samhällsproblem gärna definieras i form av förtryckande strukturer. Är Rothsteins kritik, som nog har Mona Sahlin som måltavla, höger eller vänster? Så det gäller att se upp med svepande analyser och beskrivningar.

Mer läsning

Annons