Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Försörjningsstödet ska vara en sista utväg, inte något många arbetslösa är hänvisade till.

Försörjningsstödet (socialbidraget) är tänkt som en sista utväg. Därför är det illa att så många arbetslösa står utan annan ekonomisk ersättning.

Annons
För få jobb. Många arbetslösa faller utanför det vanliga trygghetssystemet och blir hänvisade till försörjningsstöd (socialbidrag) eller släktingar för att klara försörjningen.

Sju av tio arbetslösa i Västmanland har, som framgår på nyhetsplats, inte någon ersättning från a-kassan. Det är något högre än rikssnittet på 64 procent. Mest oroande är dock att andelen arbetslösa helt utan ersättning i landet som helhet sedan 2006 har ökat från 20 till 39 procent.

Ersättningen till arbetslösa har försämrats på flera sätt. Taket har varit oförändrat, vilket i en ekonomi med löne- och prishöjningar innebär att villkoren blir sämre. Allt färre får därmed 80 procent av lönen om de blir arbetslösa.

Villkoren för att kvalificera sig till a-kassan skärptes, bland annat för att hindra deltidsarbetande att i praktiken dryga ut lönen med a-kassa. Samtidigt höjdes avgifterna (de har dock delvis åter sänkts) och det 14 månader innan arbetslösas kan få ersättning genom att ta del av åtgärder hos arbetsförmedlingen.

Regeringen ville inte skära i utgifterna för välfärden som sjukvård eller utbildning, men samtidigt sänka skatterna. Då återstod att spara på transfereringssystem som a-kassan, vilket till största delen finansieras av skattebetalarna.

Åtgärderna skulle både spara pengar åt staten och stärka arbetslinjen. Det skulle bli svårare att leva på bidrag och mer lönsamt att mer aktivt söka arbete och ta vad som erbjuds. Genom att höja avgifterna hoppades regeringen påverka löneförhandlingarna. För höga löneavtal kunde leda till högre arbetslöshet, som i sin tur leder till högre a-kasseavgifter för medlemmarna i de fackligt styrda a-kassorna. Tanken var att detta skulle bidra till ansvarsfulla lönerörelser.

Här har regeringen en viktig poäng, i varje fall om dagens system med frivilliga och fackligt styrda a-kassor ska behållas. Med helt symboliska avgifter, där skattebetalarna står för resten, blir skälen för att införa en obligatorisk och statlig a-kassa över-väldigande. Det finns olika åsikter och goda argument både för och emot en statlig a-kassa, men skälen emot försvagas kraftigt om avgifterna försvinner eller blir mycket låga.

När det gäller villkoren har förändringarna däremot gått för långt. Det är rimligt att ersättningen under en övergångsperiod för de flesta hänger samman med den tidigare inkomsten. Det har tidigare rått bred politisk enighet om denna inkomstbortfallsprincip. Då är det inte rimligt att år efter år låta taket för ersättningen vara oförändrat.

A-kassan är en omställningsförsäkring, och därmed kan inte alla ha rätt till den. Men a-kassan är samtidigt en viktig del i det svenska trygghetssystemet. Här verkar avvägningen ha blivit fel. Dagens regler gör det väl svårt att kvalificera för a-kassan.

Det kommer dock alltid att finnas personer som inte får a-kassa. I dag får många av dessa ingen ersättning alls, utan är hänvisade till försörjningsstöd (socialbidrag) Det är en allvarlig brist i systemet.

Försörjningsstödet ska vara en sista utväg, inte något som många utan andra problem än arbetslöshet är hänvisade till.

Här finns arbetsmarknadspolitiska åtgärder och aktivitetsstöd som alternativ, men de når i dag för få. Fler som aktivt söker arbete eller utför andra arbetsuppgifter bör få en ersättlig, lägre än a-kassan men bättre än ingen alls. Färre skulle behöva försörjningsstöd och det skulle både samhälle och individer tjäna på.

Mer läsning

Annons