Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Frågan är inte om, utan när skattehöjningarna och besparingarna måste ske i Storbritannien.

Parlamentsvalet i Storbritannien ser ut att bli jämnt och spännande. Vore det enbart ett sätt att utkräva ansvar för vad som hänt skulle den socialdemokratiska Labourregeringen dock förtjäna att förlora.

Annons
Vill inte flytta. Storbritanniens premiärminister Gordon Brown hoppas stanna kvar i 10 Downing Street efter valet.FOTO: scanpix

I går utlyste äntligen den brittiske premiärministern Gordon Brown nyval till den 6 maj. (Rent formellt bad han egentligen drottningen att upplösa parlamentet och utlysa nyval.)

Det har snart gått fem år sedan förra valet. Det brittiska systemet ger premiärministern rätt att själva välja valdag inom fem år. Nu finns krav från flera håll att likt de flesta länder ha till fasta mandatperioder på fyra år.

Den här gången har det gått för långt tid genom att Gordon Brown har skjutit på valet för länge. Samtidigt finns dock fördelar med den brittiska modellen, som också används i Danmark.

Den ger kortare och mer intensiva valrörelser. I länder med fasta valperioder, som Sverige, riskerar valrörelserna att bli så långa att de tröttar ut väljarna och lockar till väl många vallöften. Här är redan valkampanjen i praktiken i full gång, trots att riksdagsvalet inte äger rum förrän i september. En bättre förändring vore att kräva val inom 4,5 i stället för fem år.

Den stora skillnaden mellan valet här och i Storbritannien handlar dock om statens ekonomi. Sverige har en av Europas starkaste offentliga finanser, medan britternas är körd i botten. De har ett budgetunderskott i klass med det krisdrabbade Grekland.

Frågan är inte om, utan när skattehöjningarna och besparingarna måste ske. Gordon Browns Labourregering, påhejad av det tredje största partiet Liberaldemokraterna, menar att indragningarna måste vänta till ekonomin visar en mer robust tillväxt. Det konservativa oppositionspartiet anser däremot att det inte finns tid att vänta med att börja åtgärda det skenande underskottet.

Som så ofta har inte tydlighet när det gäller obehagliga beslut lönat sig. De konservativa såg ut att tappa sin tidigare stora ledning när de blev angripna för sin beska budgetpolitik. När de konservativa sedan själva kritiserade ett regeringsförslag om högre socialförsäkringsavgifter och bara talade om besparingar genom effektiviseringar har ledningen i opinionen åter stabiliserats. En hel del brittiska väljare tycks inte vilja veta vad som väntar efter valdagen.

Valsystemet med enpersonsvalkretsar brukar ge tydliga utslag genom att gynna det största partiet. Den här gången talar dock en del för att inget parti får egen majoritet, vilket kan leda till osäkerhet och problem med att driva igenom nödvändiga budgetåtstramningar. Å andra sidan kunde ett sådant läge ge Liberaldemokraterna möjlighet att driva igenom ett mer proportionellt valsystem, som i sin tur skulle göra det svårt för ett parti att i framtiden få en egen majoritet i parlamentet. Det skulle för alltid förändra brittisk politik.

Handlade valet bara om att sätta betyg på regeringen förtjänar Labour att förlora. Efter 13 år vid makten har goda statsfinanser förvandlats till bland de sämsta i EU.

Nu handlar dock val också om framtiden. Väljarna har länge varit misstänksamma mot de konservativa. Partiledaren David Cameron har likt en Fredrik Reinfeldt försökt göra partiet modernare, mer tolerant och miljömedvetet. Än tycks han dock inte ha övertygat tillräckligt många om att de konservativa skulle sköta landet bättre.

Mer läsning

Annons