Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I framtiden kunde talmansvalet gott göras friare och ske utan partipiska.

Knappt två veckor efter valet har Sverigedemokraterna redan fått vågmästarläge i valet av talman. Det bästa vore dock om talmannen valdes efter fri omröstning och utan partinomineringar.

Annons
Talmansjoker. De rödgröna föreslår den oprövade Kent Härstedt (S) som ny talman.foto: scanpix

Före valet var de övriga partierna oense om mycket. Men på en punkt var de eniga. De skulle aldrig ge Sverigedemokraterna inflytande. Särskilt de rödgröna gick till offensiv och antydde att den borgerliga alliansen nog kunde tänka sig samarbete med Sverigedemokraterna.

Sverigedemokraterna kom in i riksdagen och inget block fick egen majoritet. Av de stora orden blev det intet. Efter mindre än två veckor som riksdagsparti kan Sverige-demokraterna avgöra talmansvalet.

Den sittande talmannen Per Westerberg (M) ställer upp för omval. Men det finns goda skäl att egentligen föredra den tidigare talmannen Björn von Sydow, som är statsvetare, god socialdemokrat men ingen partigängare. Han stod dock inte till förfogande om Sverigedemokaterna kunde avgöra valet.

Här kunde regeringen ha gjort en snygg gest för ett bättre samarbetsklimat med den rödgröna oppositionen. Den kunde ha ställt sig bakom valet av Björn von Sydow, som har goda förutsättningar att bli en oväldig talman.

Men regeringen försatt chansen och nominerade Per Westerberg. Då trodde de flesta att de rödgröna skulle acceptera valet, eftersom deras starkaste kandidat inte stod till förfogande om det inte blev enighet.

Så blev det dock inte. I stället nominerades Kent Härstedt (S), som inte har någon tidigare erfarenhet av att vara talman. Skulle Härstedt inte bli vald är de rödgrönas kandidat till förste vice talman Susanne Eberstein (S). Det verkar märkligt. Varför kan inte Eberstein också kandidera till talmansposten och varför ställer inte Härstedt upp som vice?

Det hela verkar vara ett hastverk för att markera mot regeringen. Men det visar också hur litet de rödgrönas högstämda tal om att inte ge Sverigedemokraterna något inflytande var värt. Nu får Sverigedemokraterna avgöra vilken av blockens kandidat som blir talman.

Det är i och för sig ingen katastrof. Det finns ingen avgörande skillnad mellan kandidaterna. Men de båda blockens oförmåga att enas om denna fråga, som inte handlar om politiska åsikter, bådar inte gott för framtiden.

I framtiden kunde talmansvalet gott göras friare. I den svenska författningen har talmannen den uppgift monarken normalt fyller vid regeringsbildandet. Det gör det särskilt angeläget att talmannen så långt som möjligt ses som oväldig och självständig mot partiledningar och politiska block.

Så har det inte varit. Efter varje regeringsskifte, utom 1976 då Henry Allard (S) fick sitta kvar, har regeringspartierna försökt utse en av de egna som talman. 1979 föll dock de borgerligas förslag och socialdemokraten Ingemund Bengtsson vann.

I det brittiska parlamentet anses det däremot mycket opassande att partiledningarna lägger sig i talmansvalet. Hon eller han skall utses av de enskilda ledamöterna. För att bli vald krävs därför respekt över partigränserna.

Då den svenska talmannen har den grannlaga uppgiften att sköta regerings-bildandet finns ännu starkare skäl här att låta talmansvalet ske fritt och utan partipiska.

Mer läsning

Annons