Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kina har agerat hårdare än andra diktaturer.

Kinas stingsliga reaktion visar att den norska Nobelkommittén utsåg en värdig fredspristagare.

Annons
Tom stol. Ordföranden i Oslos Nobelkommitte Thorbjörn Jagland talar, men fredspristagaren Liu Xiaobo fick inte komma.foto: scanpix

I går skulle den kinesiske demokratikämpen Liu Xiaobo ha fått Nobels fredspris. Men han är fängslad i Kina och hans fru hade satts i husarrest. Andra demokrati-aktivister hade också på olika sätt hindrats från att resa till Oslo. Därför fanns ingen som kunde ta emot priset.

Kina har därmed agerat hårdare och mer nervöst än andra diktaturer. När Andrej Sacharov fick fredspriset 1975 tillät Sovjet hans hustru Yelena Bonner att komma till ceremonin. 1983 kunde Lech Walesas fru och äldste sonen resa och hämta freds-priset.

Men inte ens så långt kunde Kina sträcka sig. I stället har en eget ”oberoende” fredspris lanserats, som gick till en Kinavänlig politiker på Taiwan. Norge fick känna på det kinesiska missnöjet, även om det tillväxtinriktade Kina inte tycks ha slagit till mot handeln.

Kina utövade påtryckningar för att få andra länder att utebli från prisceremonin. Mindre än 20 valde att göra som Kina ville. Bland de som hörsammande Kinas begäran fanns det några länder som nog främst tackade nej på grund av nära relationer till Kina. Men de flesta var själva exempel på länder som inte tillåter opposition eller behandlar den snävt. Kuba och Venezuela är reflexmässigt emot västvärlden och regimerna gillar inte inhemsk opposition. Detsamma gäller länder som Ryssland, Sri Lanka eller Egypten.

Serbien ändrade sig i sista stund och kom till ceremonin. Här spelade nog påtryckningar åt andra hållet från EU in. Utrikesminister Carl Bildt visade sin kaxiga (”big dog”) attityd och tog åt sig äran över att ha fått serberna att ändra sig,

Priskommitténs ordförande Thorbjörn Jagland berömde Kina för att ha lyft miljoner människor ur fattigdom genom de stora ekonomiska framstegen. Men han framhöll också att denna nya status som stormakt innebar att Kina borde acceptera kritik som något positivt och konstruktivt.

Det rådet vill de styrande i Kina uppenbarligen inte lyssna på. Utrikesministeriet fördömde priset som en inblandning i Kinas inre angelägenheter och som ett sätt att minska den juridiska suveräniteten. Ceremonin betecknades som en politisk fars som aldrig skulle få kineserna att vika av från socialismens väg.

Tja, vad är då socialismens väg? Kina har ju redan avskaffat planekonomin och framgångsrikt satsat på marknadsekonomi och utrikeshandel. Det som återstår av ”socialismen” är kommunistpartiets maktmonopol.

Den delen av ”socialismen” tycks de styrande desto mer angelägna om att behålla. Demokraters protester har slagits ned brutalt. Modiga anhängare av mänskliga rättigheter som Liu Xiaobo har satts i fängelse. Men i takt med stigande välstånd och alltmer kontakter med utlandet lär det bli allt svårare att försvara partiets diktatur.

Kanske var det därför Kina reagerade så stingsligt på fredspriset? Attackerna på Norge och Liu Xiaobo framstår annars även ur Kinas perspektiv som överdrivna. Det handlade inte om någon stor och samordnad attack på Kina, men väl om en viktig opinionsyttring till stöd för mänskliga rättigheter och demokrati.

Redan detta fick de kinesiska myndigheterna att tappa fattningen. Det ger förhoppningar om att en förändring kan komma.

Mer läsning

Annons