Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kina och USA är de största utsläppsländerna. De och Indien kan inte stå vid sidan av bindande uppgörelser.

Det var viktigt att FN:s klimatmöte i Durban enades. Klimatets framtid avgörs dock inte av FN-möten, utan hur främst USA, Indien och Kina agerar i praktiken.

Annons
Maratonmöte. Trötta deltagare på FN:s klimatmöte, som på övertid enades om en färdplan för hur utsläppen av växthusgaser ska begränsas.foto: scanpix

FN:s klimatmöte i Durban, Sydafrika, fick jobba på övertid. Först två dygn efter att konferensen egentligen skulle ha avslutats kom länderna överens om en färdplan för att begränsa utsläpp av växthusgaser.

Uppgörelsen innebär en färdplan som siktar på ett nytt klimatavtal 2015, med full effekt 2020. Inga länder ska vara undan-tagna. Kyotoprotokollet förlängs till 2015. Minst 120 länder är med, men inte flera av de stora utsläppsländerna. En grön fond och en konvention om minskad avskogning var andra resultat.

Var detta bra eller en besvikelse? Aktivister och organisationer var besvikna över att det inte finns några nya bindande regler om utsläppsminskningar. De varnade för att temperaturökningen kan accelerera och att det sedan kan vara för sent.

Regeringarna försvarade uppgörelsen och menade att man får laga efter läglighet. Miljöminister Lena Ek (C) tyckte att det var ”helt underbart, detta vågade jag aldrig hoppas på”. Även Finlands miljöminister Wille Niinistö (De gröna och gift med svenska Miljöpartiets förra språkrör Maria Wetterstrand) betonade framstegen och ansåg att det var historiskt med en lagligt bindande klimatpolitik.

Rollfördelningen är ständigt densamma. Politikerna försvarar vad de har uppnått, medan frivilligorganisationer tycker att det är alldeles otillräckligt.

FN-konferenser har också osedvanligt svårt att nå långtgående och bindande resultat. Alla länder är med och måste vara överens. Länderna bevakar varandra och rege-ringarna vill inte gå med på något som ger problem på hemmaplan.

EU-länderna kan vara nöjda med sin insats. De har drivit på för att nå en upp-görelse och lyckats pressa Indien och Kina genom att sluta allianser med andra länder.

Det ledde till att alla länderna till slut ändå kunde enas. Men det är förstås lättare att enas om att något ska ske i framtiden än om vad detta något är. Den gröna fonden är en viktig och positiv del av uppgörelsen. Den kan underlätta för fattigare länder att ta itu med utsläpp eller avskogning.

Men här är haken varifrån pengarna ska komma och hur de på ett effektivt sätt ska fördelas. Därför återstår de verkligt besvär-liga besluten.

Kina och USA är i dag de största utsläppsländerna. De kan inte, liksom Indien med sin snabba tillväxt och stora befolkning, stå vid sidan av uppgörelser om utsläpps-begränsningar.

Nu är de ändå med på tåget och det ger hopp för framtiden. Men för att det ska bli möjligt att gå från ord till handling måste de här länderna vara aktivt engagerade.

Här framträder en tydlig skillnad mellan EU-länderna och USA. I Europa är det en allmän åsikt i den politiska debatten att krafttag behövs mot utsläppen. Politiker och organisationer har olika åsikter om hastighet och energislag, men där finns en enighet om att mycket behövs göras.

Så är det inte i USA, där både Obama-administrationen och än mer de republikanska utmanarna vill satsa på mer utvinning av fossila bränslen. Kina är ingen demokrati och i Indien överskuggar fattigdom alltjämt miljöproblemen. Ska kampen mot utsläppen bli verkligt framgångsrik behöver de styrande i de tre länderna övertygas om att de av egenintresse måste satsa helhjärtat på minskade utsläpp.

Mer läsning

Annons