Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mål och medel för utsläppsminskningar bör formuleras utifrån förväntningar på teknikutvecklingen.

Sverige vill gärna gå före när det gäller att minska på utsläpp av växthusgaser. Ändå finns inget som tyder på att våra ambitioner påverkar andra länder i samma riktning. Tyvärr. Men vi kan göra annat, som får långt större och bättre resultat. Sverige är ju bra på miljö- och klimatteknik på hög nivå och det, om något, är något som är bra att exportera och detär så klimatpolitiken borde fokuseras.

Annons
Vill lagstifta. Miljöpartiets språkrör, Åsa Romson, tycker att Sverige borde ha en klimatlag.foto: scanpix

En klimatlag – det är vad Sverige behöver, tycker Miljöpartiets språkrör Åsa Romson. Regeringens klimatpolitik haltar betänkligt. Storslagna mål om utsläppsminskningar matchas inte av motsvarande realpolitik och regeringen är exceptionellt dålig på att kontrollera och följa upp sina satsningar.

En klimatlag och ett klimatpolitiskt råd skulle helt säkert kunna styra upp mål och medel. Men frågan är vad inhemska noll-visioner egentligen är till för – klimatet eller den nationella självbilden?

Förra veckan släpptes en rapport av den norske forskaren Michael Hoel, beställd av Expertgruppen för miljöstudier, som diskuterar vilken effekt det får när små länder ”går före” och på egen hand sätter upp ambitiösa klimatmål.

Så har exempelvis Sverige och Norge gjort. Någon direkt effekt på temperaturen får det inte, inte ens om vi fullständigt eliminerar våra utsläpp. En droppe i havet är ett lämpligt uttryck i sammanhanget.

Ändå tycker många, från vänster till höger, att Sverige ska lägga ribban högre än alla andra och pressa ner utsläppen till nära nog ingenting, om vi så ska göra det helt ensamma. Är det en bra utgångspunkt för en seriös klimatpolitik?

Risken för koldioxidläckage, alltså att företag helt sonika flyttar sin tillverkning till länder som har lägre koldioxidskatter och högre utsläppstak, är uppenbar.

Det finns heller inga belägg för att små länders ensidiga klimatambitioner påverkar större, i sammanhanget viktigare, länders utsläppsmål. I så fall betyder det att de högtflygande nationella klimatmålen är masochism som skadar näringsliv och tillväxt, till ingen nytta.

Ska vi då bara luta oss tillbaka och strunta i att föra en klimatpolitik över huvud taget, eftersom inget vi gör ändå spelar någon roll? Nej, men politiken bör var realistisk, inte moralistisk.

Givetvis ska vi driva på för och skriva under varje internationell överenskommelse om sänkta koldioxidutsläpp. Men i stället för att lägga övrig politisk energi på att med alla medel trycka ner våra egna utsläpp borde dessa strävanden sättas in i ett teknikutvecklingssammanhang.

Utsläppsminskningar till följd av tekniska landvinningar inom energianvändningen är något som kan exporteras. Och som stort exportland inom miljö- och klimat-vänlig teknik kan vi, som det heter, göra skillnad.

Det är så klimatpolitiken borde fokuseras. Målen och medlen för utsläppsminskningar bör formuleras utifrån förväntningar på teknikutvecklingen. Till exempel: väldigt dyra utsläppsrätter kan jaga produktion ur landet, medan skatt på fossila drivmedel kan sporra forskning mot funktionsdugliga elbilar. Det ena meningslöst ur klimat-synpunkt, det andra med långsiktig effekt.

Mer läsning

Annons