Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Mycket av detta hade kunnat undvikas om eurozonen hade haft färre länder och USA vårdat sina statsfinanser"

Problemen i USA och flera euroländer handlar mer om brister i det politiska beslutsfattandet än att de ekonomiska svagheterna inte skulle kunna övervinnas.

Annons
I stormens öga. USA:s president Barack Obama har problem med budgetunderskott och Italiens premiärminister Silvio Berlusconi pressas av statsskuld och sviktande konkurrenskraft.

Så är då det politiska dramat i USA över för den här gången. Kongressens båda kamrar har godkänt budgetuppgörelsen och president Obama har skrivit under. Därmed blir det ingen ny förhandling om att höja lånetaket före presidentvalet 2012. Några besparingar har röstats igenom, andra ska komma efter att en gemensam arbetsgrupp i kongressen skall har kommit med förslag. Indragningarna kommer dock mest i slutet av en tioårsperiod. Nästa år, som är valår, handlar det om marginella summor.

Uppgörelsen ledde dock inte till bättre humör bland marknadsaktörerna. Börskurserna föll av oro för en svag ekonomisk utveckling i USA. Sökarljuset riktades också åter mot problemen i eurozonen. Nu drabbas de större länderna Spanien och Italien med högre räntor på lån för statsobligationer. Räddningspaket för Spanien och Italien skulle bli väldigt mycket dyrare än för de mindre länderna Portugal, Grekland och Irland. Det skulle ställa sammanhållningen inom eurozonen på hårda prov.

Det ser således ut att bli fortsatt stormigt i världsekonomin, vilket kan drabbas också den i dag stabila svenska utvecklingen.

Egentligen är flera länders problem inte så hopplösa. USA har ett stort budgetunderskott, men ännu ingen katastrofal statsskuld. Underskottet skapades av ofinansierade skattesänkningar, utgifter för flera krig och den ekonomiska nedgången de senaste åren.

Det är politisk handlingskraft att åtgärda problemen som saknas. USA:s maktdelningssystem är bra för att undvika alltför långtgående satsningar och maktmissbruk från en majoritet. Men det gör beslutsfattandet trögt, vilket försvårar tuffa och långtgående ekonomiska beslut i fredstid. (I krig brukar nationen ställa sig bakom presidenten).

Det blir inte bättre av att hela representanthuset väljs om vartannat år. Ledamöterna driver därför i praktiken valrörelse nästan jämt, de kan utmanas i primärval (nomineringsval) redan ett drygt år efter att de valdes till kongressen.

De mer ideologiska väljarna är aktivast i primärvalen, vilket har gjort politiken i USA mer polariserad. Det har i sin tur gjort det för ett maktdelningssystem nödvändiga kompromissandet mellan partierna svårare.

I Europa framträder eurozonens svagheter. Det har visat sig (tyvärr tvärtemot vad VLT och andra ja-anhängare hävdade i folkomröstningen om införa euron) att en valutaunion tycks kräva mer av centraliserat beslutsfattande och att resurser överförs i ganska stor skala från länder med ordnad ekonomi till dem med problem.

Grekland borde inte ha släppts in i euron och är riktigt illa ute. Italien har dock hyfsade statsfinanser, men en för stor statsskuld och urholkad konkurrenskraft. Italien kunde behöva devalvera, men det går inte i en valutaunion. Då återstår att sänka kostnader och avreglera ekonomin, men det har regeringen Berlusconi inte förmått.

Spanien och Irland hade tidigare goda statsfinanser, och god tillväxt, men räntan var för låg. Politiker i flera länder verkar inte från början ha insett vad som krävs om man är med i en valutaunion.

Mycket av detta hade kunnat undvikas om eurozonen hade haft färre länder och USA vårdat sina statsfinanser. Men det är alltid lätt att vara efterklok.

Mer läsning

Annons