Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Myndigheter, arbetsgivare och annan överhet ska ha begränsad rätt att snoka i individers privatliv.

Ny teknik och hårdare syn på brottslingar har gjort att allt fler vill veta allt mer om oss. Nu är det dags att begränsa snokandet i privatliv eller i människors förflutna.

Annons
Räcker inte. Nu måste den som förbereder sig för en anställningsintervju även vara beredd att ta med ett utdrag ur brottsregistret.

På nyhetsplats har det idag och igår varit artiklar om att fler arbetsgivare vid anställningar begär utdrag ur brottsregistret. Formellt är det bara arbetsgivare i skolor, förskolor eller assistenter för funktionshindrade barn som får kräva utdrag ur belastningsregistret. Bakgrunden till de undantagen var upprördhet över att personal har begått övergrepp mot barn.

Annars är det inte tillåtet att kräva in intyg. Men som nyhetsartiklarna visar är det lätt för arbetsgivarna att gå runt lagen. De kräver av arbetssökande att de ska visa upp utdrag, annars blir anställning inte aktuell. Då blir kraven på utdrag formellt frivilliga. Det är den enskilde själv som begär att få ett utdrag men i praktiken är det mer tvång än frivillighet.

2003 var det drygt 40 000 personer som begärde utdrag på sig själva. 2011 hade antalet ökat till över 171 000! Det knappast troligt att så många fler bara för att veta tar reda på vad som står om dem i brottsregistret. Förklaringen är i stället att det på allt fler områden krävs fläckfri vandel för att alls komma i fråga för arbeten eller uppdrag.

Närmast tragikomiskt blir det, som vi kan läsa om i dag, när ABF begär registerutdrag från deltagare i Fas 3. Här handlar det om en arbetsmarknadspolitisk åtgärd för människor långt från arbetsmarknaden. De flesta arbetsgivare har inte rätt att begära registerutdrag. Då borde inte Fas 3-anordnare utgå ifrån och acceptera att arbetsgivare i praktiken handlar på ett annat sätt.

Det var inte så länge sedan skolor och förskolor fick rätt att begära utdrag. Beslutet var omdiskuterat och sågs som ett undantag, där behovet att skydda barn fick gå före den personliga integriteten.

Det var ett motiverat undantag, även om förövarna ofta är ostraffade. Men snart började det krävas att fler skulle granskas. Numera gäller regeln alla anställda i skolor och förskolor, trots att risken för övergrepp är mycket liten.

Delar av idrottsrörelsen vill att ledare ska behöva visa utdrag ur registret. Bostadsrättsföreningar vill kunna se registret för dem som ska flytta in. Så kan det fortsätta. För i nästan varje läge går det att hitta något argument för att hålla en belastad person borta från just den verksamheten eller grannskapet.

Kontrollen har också underlättats av teknikutvecklingen. Det tar inte lika mycket tid och resurser som förr att ta fram uppgifter eller att samla in dem.

När något övergrepp eller annat brott upptäcks går drevet om att det borde ha kunnat förhindras. Då är det lätt att besluta om att begära in mer uppgifter om personal eller grannar. Det ger i varje fall intryck av att göra något.

Den här utvecklingen krockar med två viktiga principer i ett rättssamhälle. Myndigheter, arbetsgivare och annan överhet ska ha begränsad rätt att snoka i individers privatliv, annars ökar risken för maktmissbruk och kontrollsamhälle.

Den som har avtjänat sitt straff har sonat sitt brott och borde kunna komma tillbaka in i samhället. Men det blir omöjligt om allt fler yrken, föreningsaktiviteter eller områden i praktiken stängs. Då vore det kanske mer praktiskt att bränna in ett märke på kroppen så att alla kan se att här kommer en före detta brottsling. Så vill vi förstås inte ha det, men då gäller det också att vara restriktiv med personkontroller.

Mer läsning

Annons