Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

När det gäller förändringarna i flera arabländer har både regeringen och Socialdemokraterna varit senfärdiga.

Det råder enighet om mycket mellan regeringen och Socialdemokraterna i utrikespolitiken, men regeringen kunde oftare låta Sverige tala med egen röst.

Annons
Omstridd. Utrikesminister Carl Bildt blir aldrig svaret skyldig, men får kritik för att vara väl försiktig med öppna ställningstaganden.foto: scanpix

De utrikespolitiska debatterna har varit förutsägbara under senare år. Genom Sveriges medlemskap i EU sker det mesta av samarbetet med andra länder där. Här är regeringen och Socialdemokraterna överens om huvuddragen, men Socialdemokraterna brukar anklaga utrikesminister Carl Bildt för att vara passiv och onödigt försiktig.

Miljöpartiet brukar tycka att Sverige anpassar sig för mycket till EU och Vänsterpartiet vara kritiskt mot det mesta. De andra regeringspartierna gör markeringar om frågor de har drivit länge, som bistånd.

Gårdagens debatt föll in i det mönstret. Carl Bildt och Socialdemokraternas talesperson Urban Ahlin debatterade om Sverige tidigare borde ha krävt Egyptens president Hosni Mubaraks avgång. Miljöpartiet, i denna fråga sekunderat av Sverigedemokraterna, menade att EU helt hade tagit över svensk utrikespolitik. Bodil Ceballos (MP) tyckte till och med att den utrikes-politiska debatten kunde ställas in. Väns-terpartiet inriktade sig helt på kvinnors villkor i världen och menade att den borgerliga utrikespolitiken var av män för män.

Här kontrade Bildt med att hålla med i mycket av Vänsterpartiets verklighetsbild om kvinnors utsatta situation och undvek därigenom att gå i svaromål om rallarsvingarna mot regeringen.

När det gäller förändringarna i flera arab-länder visade debatten att både regeringen och Socialdemokraterna varit senfärdiga. Bildt kunde raljera över att både Mubaraks parti i Egypten och Ben Alis i Tunisien var medlemmar i Socialistinternationalen, där Socialdemokraterna är medlemmar. Ahlin framhöll å sin sida att den kristdemokratiska och konservativa gruppen i EU-parlamentet hade samarbetat med Ben Ali.

Bildt hade gjort uttalanden, men inte gått före EU med krav på Mubaraks avgång. Genomgående i både regeringens deklaration och Bildts inlägg var också strävan efter att EU bör agera kraftfullt och samfällt. Det visar hur EU-medlemskapet och Lissabonfördraget har förändrat förutsättningarna för utrikespolitiken. Det är främstgenom EU som Sverige gör sin stämma hörd i världen.

Men det bör också finns utrymme för egna markeringar. I frågor där Sverige vill gå längre eller har en annan åsikt kan det göras klart också utåt. Det behöver inte vara mer dramatiskt än att partier i en koalitionsregering inte alltid är överens. Sverige skall följa och vara lojalt mot beslut som EU fattar om utrikespolitiken, men bör vid andra tillfällen kunna hävda en egen linje.

Bildt har goda kontakter och påverkar i det tysta. Ibland går inte tyst diplomati och tydliga uttalanden att förena, men Socialdemokraterna och andra kritiker har en poäng i att Sverige kunde ha mer av en röst vid sidan av EU.

Både regering och opposition var tydliga i fördömandet av Vitryssland. Här kan Socialdemokraternas förslag om slopade visumavgifter för vanliga vitryssar vara värda att ta fasta på. Regeringen var också väl försiktig i deklarationen när det gäller Ukraina, där hade markeringar mot ett ökande maktmissbruk från president Janukovitjs grupp varit på sin plats.

Debatten om Egypten överskuggade andra frågor i Mellanöstern. Socialdemokraterna vill erkänna Palestina, något inget europeiskt land gjort. Den frågan lär återkomma vid fler tillfällen.

Mer läsning

Annons