Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nu är vi en del av resten av världen.

Rädsla får inte hindra oss att se varandra i ögonen och hävda rätten till frihet, respekt och en tro på framtiden.

Annons
Hoppets låga. En tid för eftertanke och förtröstan.foto: vlt:s arkiv

Han sitter vid ett litet bord i en bokhandel några kvarter från Stilla Havet i Kalifornien. En ung man. Inte särskilt lång. Hans ljusa ansikte vilar när han ser ut över raderna av människor som har kommit för att höra hans berättelse. Han väljer sina ord så väl att de skulle kunna tryckas. Hans namn är David Rohde. Journalist vid New York Times, världens mest respekterade tidning.

David for till Afghanistan för att skriva färdigt sin bok om kriget och ville få en intervju med en av de fruktade talibanernas ledande män.

Intervjun beviljas och han far i bil till den överenskomna mötesplatsen utanför Kabul. När intervjun är klar tänker han fara hem till sin hustru i USA. De har varit gifta två månader.

Men mötet är en fälla. Vägen blockeras plötsligt av en lastbil. Tre unga talibaner med Kalasjnikov-kulsprutor kidnappar honom och för honom bort till ett av talibanernas fästen inne i Pakistan. Allt tyder på att han, som kommer från det hatade USA, nu ska dödas. Eller först torteras och sedan dödas.

Under sju månader hålls han fängslad. Flyttas från den ena lägret till det andra. Dribblas mellan utpressare som kräver miljoner dollar för hans liv. Miljoner han inte äger. Han lär känna en ung taliban som utbildar sig till självmordsbombare. David svävar mellan hopp och förtvivlan. Mest förtvivlan, inför en nästan säker död.

Till slut tar han den oerhörda risken att försöka fly genom ett fönster med hjälp av ett rep han hittat. Det lyckas och han smyger bort till en pakistansk militärbas i närheten. Efter dagar av ovisshet får han hjälp att komma hem till USA.

En av åhörarna på biblioteket räcker upp handen:

– Hur lyckades du hålla dig uppe under påfrestningarna och dödshoten?

– Jag bad till Gud. Jag är inte kyrklig. Jag är skeptisk till organiserad religion ända sedan jag med egna ögon såg i Kosovo vilka grymheter som kan begås i religionens namn. Men i fångenskapen hos talibanerna hjälpte mig bönen att överleva.

Bredvid honom sitter Kristen. Hans hustru som under de sju månaderna försökte leva ett normalt liv hemma i New York. Hon är katolik och uppväxt med bönen som livlina.

Några dagar efter Davids berättelse på biblioteket spränger sig den förste självmordsbombaren i Sverige till döds i Stockholm. Vi vet inte när eller var det sker härnäst. Vad vi vet är att vi lever med risken att det sker igen någonstans bland oss.

Sverige är inte längre ett lika enkelt land som det var när de flesta hette Andersson eller Lundström. Men resten av världen har aldrig varit enkel att leva i och nu är vi en del av den. Det finns inga enkla sätt att skapa samhörighet och bygga förtroenden mellan människor som kommer från vitt skilda omgivningar. Grymheter vi hör och läser om skrämmer oss.

Då är det lätt hänt att vi vänder varandra ryggen i stället för att se varandra i ögonen och hävda rätten till frihet, respekt och en tro på framtiden. Vår förtröstan kan spira ur den hoppets tro som föddes i en enkel krubba i Betlehem.

Mer läsning

Annons