Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Om partiet förmått fylla sin slogan verklighetens folk med innehåll hade det inte behövt förlita sig på stödröster.

Kristdemokraterna ligger pyrt till. Partiet har svårt att definiera sin politik och väljarna sviker. Det ena följer på det andra. Strategin för att bryta denna trend brådskat. Byta ut Hägglund eller inte? Ja, det är frågan.

Annons
Hänger fortfarande med. Det är 20 år sedan Kristdemokraterna kom in i riksdagen. Om inte opinionsläget förbättras är det risk för att Göran Hägglund och hans parti lämnar den efter nästa val.foto: scanpix

Regeringens småpartier – Centerpartiet och Kristdemokraterna – har den gångna helgen haft anledning att fira. Av vitt skilda anledningar, dock.

I fredags var det dags för Centerpartiet att vända blad på partiledarfronten. Annie Lööf valdes enhälligt till ny partiledare och partiet tar nu sats för att vinna tillbaka väljare som vänt partiet ryggen de senaste åren samt förhoppningsvis vinna några nya.

I fredags firade Kristdemokraterna att det var 20 år sedan partiet valdes in i riksdagen. Då hette partiledaren Alf Svensson – mister Kristdemokraterna själv. Det var mycket tack vare honom som partiet lyckades ta sig till riksdagen, liksom till regeringen 1991. Och glöm för all del inte succévalet 1998, i vilket partiet fick drygt 11 procent av väljarsympatierna.

Sedan dess har det dock gått stadigt nedåt för Kristdemokraterna och anledningarna att fira har varit få. Nedgången började således redan under Svenssons tid, trots hans storhet och betydelse för partiet. I valet 2006 fick Kristdemokraterna drygt 6,5 procent av rösterna och 2010 hade det sjunkit till 5,6 procent.

När det går dåligt för ett lag är oftast den första åtgärden att byta ut tränaren. Så också inom politiken. Se på Vänsterpartiet! Lars Ohly har efter ett par riktigt dåliga val bestämt sig för att lämna över taktpinnen i partiet till någon annan, om än högst motvilligt. Även Socialdemokraternas Mona Sahlin valde att avgå efter ett par dåliga val.

Kritiken mot Göran Hägglund finns där men några ansatser att kliva åt sidan har inte gått att upptäcka. Om han ska följa den trend som finns, att partiledare byts ut ungefär vart tionde år har han tre år kvar.

Men frågan är om partiet ska mobilisera än en gång, till valet 2014, med Göran Hägglund som partiledare eller om han bör bytas ut i förtid. Går man på det första alternativet, och partiet åker ur riksdagen, vore det ett naturligt avslut på Hägglunds partiledartid.

Går man på det andra borde partiledar-bytet ske i samband med rikstinget nästa år, så Hägglunds efterträdare har en chans att bli varm i kläderna. Socialdemokraterna har redan bytt partiledare, Centerpartiet har precis bytt och Vänsterpartiet får ny ledning nästa år.

Frågan är också om det räcker för Krist-demokraterna att byta ut sin partiledare. Partiet tycks ha gått vilse och de utspel som gjorts det senaste året kan liknas vid tomtebloss – kort och intensiv uppmärksamhet men sedan snabbt glömda. Till och med de framgångar som partiet faktiskt har haft har gått ganska obemärkta förbi.

Kristdemokraterna är ett parti utan strategi, utan politik och i princip utan väljare. Inte nog med att man gjorde ett sämre valresultat i förra valet jämfört med 2006, enligt undersökningsföretaget Novus var dessutom mer än en tredjedel av rösterna i valet 2010 stödröster. I de senaste opinionsmätningarna skvalpar Kristdemokraterna farligt nära fyraprocentsspärren till riksdagen.

Det finns ett politiskt utrymme för Kristdemokraterna. Om partiet hade förmått fylla sin slogan ”verklighetens folk” med innehåll hade det inte behövt förlita sig på stödröster.

Mer läsning

Annons