Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sakine Madon: Dribbla inte bort hedersutsatta barns rättigheter med intersektionellt snömos

Rúna í Baianstovu är fel ute

Annons
Den 21:a januari 2002 sköts Fadime Sahindal till döds. Foto: Erik Mårtensson/TT

Numera förnekar få att hederskulturen existerar. Men försöken att flytta fokus från barns rättigheter till varningar för rasism fortsätter alltjämt.

Rúna í Baianstovu, lektor i socialt arbete vid Örebro universitet, är aktuell med boken "Heder - Hedersrelaterat våld, förtryck och socialt arbete" (Studentlitteratur). Baianstovu har även fått uppdraget som samordnare för en pågående kartläggning om hederskulturen i våra tre största städer.

Hon konstaterar att hederskulturen finns, men skriver att den också är en "rasistisk och kränkande stereotyp om invandrare". Enligt det "intersektionella perspektivet" riskerar minoritetsgrupper att stigmatiseras om man ställer krav på jämställdhet och betonar barns rättigheter.

Lösningen på hedersförtrycket enligt anhängarna av denna idé är en välfärdspolitik som suddar ut inkomstskillnader. Mot detta ställs "det kulturella perspektivet" som fokuserar på individens rätt till frihet.

Mycket riktigt har de två utgångspunkterna präglat debatten om hedersförtryck. Medan somliga varnar för rasism och vill tona ner förtrycket, menar andra av oss att frihet från förtryck står över kultur och kollektiv.

Att Baianstovu ogillar individfokus framgår när hon kritiserar att länsstyrelsen i Östergötland, där ett nationellt kompetensteam mot hedersförtryck verkar, så tydligt betonar barns rättigheter. Länsstyrelsen har varnat för att rädsla och osäkerhet bland exempelvis skolpersonal kan hindra hjälp till utsatta. Baianstovu reagerar på att barnets rättigheter sätts i centrum, och hon tolkar FN:s Barnkonvention som att "andra intressen kan tillåtas väga tyngre än barnets". Genom tillämpningen av barnets bästa som överordnad princip i lagen förlorar "kulturella och religiösa rättigheter" i betydelse, skriver Baianstovu, och det är väl alldeles utmärkt tänker jag.

Stereotypen är "mörkhåriga och brunögda invandrarflickor" som behöver räddas, klagar Baianstovu, och reagerar på att en broschyr om hedersförtryck haft denna "stereotyp" på bild. Men ska vi låtsas att Fadime egentligen hade kunnat heta Anna? Ska en broschyr om könsstympning ha en lintott på bild?

Rädslan för rasism, och kraven på att gå på äggskal, har redan gjort tillräcklig skada för hedersutsatta.

Men i Baianstovus värld är det fel att ens informera nyanlända om att det har skett framsteg för jämställdheten i Sverige under det senaste seklet, och att vi fortfarande har stora utmaningar, såsom våld i nära relationer och våldet inom hedersförtrycket. Dessa harmlösa påpekanden beskriver Baianstovu som exkluderande och ett uttryck för "kulturalisering", ett sätt att använda kvinnors rättigheter för att legitimera rasism.

Hon menar att personal inom socialtjänsten ska fråga sig vad felet på svensk socialpolitik är, och inte se hederskulturen som ett kulturellt problem hos vissa grupper. Man ska absolut inte ställa krav på jämställdhet!

När Baianstovu växte upp på Färöarna, berättar hon, kände hon en familj tillhörande den kristna sekten Plymouthbröderna, där mamman misshandlade barnen som en del av uppfostran. Hederskulturen har starka likheter med just sektkulturer. Men det är inte därför Baianstovu tar upp sin i sig intressanta anekdot, utan hon betonar att inte bara utomeuropéer och kurder kan brista i respekten för barns rättigheter. Som om någon hade trott det.

När hon beskriver stereotyper om kurder undrar jag om någon inte behöver släppa in lite syre på Örebro universitet. Nej, inte en kotte tror att "alla" kurdiska tjejer tvingas in i tvångsäktenskap.

Bristande markkontakt märks även när Baianstovu hävdar att en fördelningspolitik som bekämpar klyftor skulle vara lösningen på hedersförtrycket. Hur förklaras då hederskultur i välbärgade släkter och klaner? Hedersförtrycket finns även där förövarna tillhör majoritetssamhället och inte är ett dugg marginaliserade.

I en pågående kartläggning av hederskulturen i Malmö, Göteborg och Stockholm är alltså Baianstovu samordnare. I skrivelsen om forskningsuppdraget (27/6 2017) står det att man kommer att säkerställa "en intersektionell ansats", att "ett intersektionellt perspektiv är nödvändigt", och att förhållandet mellan utsatta och utövare behöver "problematiseras och nyanseras".

Det hedrar Baianstovu att hon förklarar och står för sin intersektionella och kulturrelativistiska hållning, som ifrågasätter fokus på individens – inte sällan barns - rättigheter.

Frågan är: varför anser politiker och tjänstemän att detta bortdribblande av barns rättigheter är en lämplig ansats för en viktig och stor kartläggning av hedersförtrycket?

Mer läsning

Annons