Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Socialdemokraternas tapp bör ge nya öppningar för samarbete

Riksdagens partiledardebatt blev mycket av tack och adjö. I väntan på partiledarskiften i flera partier råder nästan stiltje i politiken.

Annons
Sista debatten med gänget. Mona Sahlin (S) och Maria Wetterstrand (MP) deltog för sista gången i riksdagens partiledardebatt.foto: scanpix

Gårdagens partiledardebatt var annorlunda på flera sätt. Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson deltog för första gången och det var tydligt hur isolerat partiet är. Mona Sahlin (s) och Maria Wetterstrand var däremot med för sista gången och det satte sin prägel på debatten. De blev avtackade och fick mycket beröm.

Den som lyssnade på alla hyllningarna till Mona Sahlin kunde omöjligt förstå varför hon skulle avgå efter bara några år som partiledare. Men så blir det förstås när någon skall avtackas. Det fanns också goda skäl att framhålla Sahlins långa och envetna arbete för sitt parti och för Sverige.

För Maria Wetterstrand var det annorlunda. Hon är populär i parti och bland väljare, men måste sluta för att stadgarna sätter stopp efter nio år. Bland motståndarna fanns uppskattning, men också lättnad över att Miljöpartiet byter ut en populär och framgångsrik ledarduo.

Även i avtackningarna var Jimmie Åkesson sidsteppad. De avgående partiledarna markerade hårt mot Sverigedemokraterna, och Åkesson kunde bara säga att de inte var överens. Sahlin var ändå mer nöjd med att Sverigedemokraterna tyckte illa om allt hon stod för än för de andras beröm.

Men fler partiledare än Sahlin och Wetterstrand kan sitta löst. Avgångskraven mot vänsterledaren Lars Ohly växer och även Maud Olofsson (C) och Göran Hägglund (KD) är ifrågasatta. De har gjort dåliga val. Vänsterpartiet har inte kunnat utnyttja utrymmet till vänster om Socialdemokraterna, medan Kristdemokraterna och Centerpartiet ligger farligt när a riksdagens spärrgräns på fyra procent.

Maud Olofsson har i år varit partiledare i tio år, de två andra i sju. Det är med dagens ständiga granskning och höga tempo ovanligt att partiledare håller mer än tio år. Så innan mandatperioden är slut kan fler partiledare ha lämnat in och även de fått uppskattning och avtackning av kollegerna.

Själva debatten blev påtagligt tam när så stor del gick åt till att berömma och tacka av. Statsminister Fredrik Reinfeldt tackade svenska folket för tålamod och uppoffringar under krisåren, medan de mindre borgerliga partiledarna lyfte fram krav på fler reformer när det gäller skatter och näringspolitik. Folkpartiledaren Jan Björklund gav övertygande svar när Maria Wetterstrand attackerade Folkpartiets stöd till vargjakten. Mona Sahlin gjorde några pliktskyldiga angrepp mot regeringen om demensvård och arbetsmarknadspolitik, medan Lars Ohly som alltid angrep privata vinster i välfärdssektorn.

Mona Sahlin angrep blockpolitiken och tyckte sig inte känna igen socialliberalismen i Folkpartiet. Centerpartiet anklagades för att lägga sig platt för Moderaterna.

Här visade Socialdemokraterna att de ännu inte riktigt vill förstå det nya politiska landskapet. Folkpartiet och Centerpartiet har inte lagt sig platt för Moderaterna. De har på flera områden velat föra mer tydlig skattesänkande, avreglerande och marknadsinriktad politik än Moderaterna. Men det är som om Socialdemokraterna inte kan förmå sig till att erkänna Moderaterna mittenorientering i sakpolitiken.

Sahlins synpunkter om blockpolitiken är däremot viktiga. Regeringen saknar egen majoritet och Socialdemokraterna är inte längre det klart största och statsbärande partiet. Det bör ge nya öppningar för blocköverskridande samarbete.

Mer läsning

Annons