Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Splittringen är sannolikt i mycket en konsekvens av en framgångsrikt förd kamp för hbt-personers rättigheter.

Ökad oenighet är ett tecken på framgång.

Annons
Eniga. Socialdemokraternas förra partiledare Mona Sahlin och EU-minister Birgitta Ohlsson invigningstalade på Pridefestivalen.foto:scanpix

Den årliga Pridefestivalen är inte längre kontroversiell, den har snarare blivit mer av en folkfest. Politiska partier och företag vill vara med och visa att de är inkluderande och ser till individen. Den partipolitiska enigheten manifesterades väl av att Social-demokraternas förra partiledare Mona Sahlin och Europaminister Birgitta Ohlsson (FP) invigningstalade som gott exempel på årets tema Tillsammans.

Nu kan det vara skillnad på vad som sägs öppet och vad som händer i det fördolda. I praktiken finns alltjämt mycket att göra för att minska fördomar och aningslöst accepterande av majoritetssamhällets normer, Men att även Kristdemokraterna vill framstå som för snarare än emot är ett säkert tecken på att det inte finns röster att hämta i att motverka lika rättigheter för hbt-personer.

Partiet behöver inte heller ”oroa” sig för att det traditionella äktenskapet mellan kvinna och man skulle hotas av att också samkönade par får gifta sig. Förra året var knappt 1,4 procent av äktenskapen samkönade, vilket betyder att övriga 98,6 procent var olikkönade.

På senare tid har snarare slitningar inom hbt-rörelsen fått medial uppmärksamhet. Både under den pågående Pridefestivalen i Stockholm och under exempelvis Uppsala Pride i våras. I båda fallen har framför allt grupper som säger sig ha en intersektionalistisk, en mer kollektivistisk och vänsterinriktad, syn önskat distansera sig från hbt-rörelsens huvudfåra som de anser har blivit alltför apolitisk.

Detta har i båda fallen fått tråkiga följder, som debaclet kring visningen av den israeliske filmskaparen Assi Azzars film Mom and dad, I have something to tell you. Det bryter mot en rättighetsrörelse som i svensk tappning präglats av tvärpolitisk samverkan.

De här gruppernas framfart kan dock även utgöra ett symptom på en positiv utveckling. Splittringen är sannolikt i stor utsträckning en konsekvens av en framgångsrikt förd kamp för hbt-personers rättigheter. Genom att rörelsen har fått igenom åtskilliga av de krav, exempelvis samkönade äktenskap och adoptioner, som tidigare har förenat är det naturligt att den delas upp. Något som vid sidan av de brett uppmärksammade vänsteraktionerna även har tagit sig uttryck i mer konventionell debatt. Samma tendenser har länge kunnat iakttas inom exempelvis feminismen, när väl öppet diskriminerande lagar och regler har tagits bort.

Om detta visar sig vara en bestående trend återstår att se. Än så länge samlar viktiga frågor såsom steriliseringstvång vid könsbyte och surrogatmödraskap brett stöd under fanorna. En vidare idédebatt inom hbt-rörelsen vore glädjande och värd att välkomna, men givetvis bör demokrater står upp emot den snäva och intoleranta form av marxism som framkommit på senare tid.

En normaliserad hbt-debatt fri från forna tiders överhängande hot från intoleranta lagstiftare kan förhoppningsvis klara av att likt andra offentliga samtal hysa flera mål. Å ena sidan värna det öppna samhällets fundament av tolerans, icke-våld, dialog och tvärpolitiska samarbeten, men samtidigt välkomna en åsiktspluralism där idéer stöts och blöts. Den enhetliga massrörelse som nödvändiggjordes i arbetet för de allra mest grundläggande rättigheterna förpassas i allt högre grad till historien. Detta är kanske det starkaste tecknet på hbtq-rörelsens framgång.

Mer läsning

Annons