Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Det var helt surrealistiskt”

Kristina Backlund från Västerås minns 11 september 2001 som i går. Hur hon slog på tv-vädret runt niotiden på morgonen för att kolla om den strålande morgonen i New York skulle övergå i en lika vacker dag. I stället fick hon se ett av tornen stå i brand.

Annons

– Jag trodde först att det var en repris från attentatet 1993 då en bilbomb exploderade i garaget i ett av tornen, men plötsligt fick jag se det andra planet flyga in i det norra tornet och då förstod jag att det var i realtid och att det var en terrorattack. Det kändes chockartat och helt surrea-listiskt.

När hon uppfattat vidden av katastrofen fyllde hon badkaret med vatten och gick ned till matbutiken för att bunkra mat och vatten.

– Jag kommer ihåg att jag tänkte att det var konstigt att det inte fanns några kundvagnar och att det var så tyst. När jag kom runt ett hörn stod människor i prydliga köer, utan tillstymmelse till panik.

Kristina Backlund bodde då på 17:e gatan vid 8:e avenyn, cirka tre kilometer från WTC. Men hennes dåvarande pojkvän hade sin bostad bara tre kvarter från tornen och såg förödelsen med egna ögon.

– När första tornet rasade talade vi i telefon och jag försökte via tv:n utröna åt vilket håll tornet föll. Plötsligt säger George att det blev alldeles becksvart utanför fönstren och ett enormt muller hördes genom telefonluren, säger Kristina.

George flydde med sina två hundar till säkrare mark hos Kristina. Han fick vada genom damm och förbi olycksplatsen som stod i brand.

Då arbetade Kristina som creative director på den ansedda reklambyrån J Walter Thompson. Hon stannade hemma från jobbet i två dagar, på chefens uppmaning.

– När jag kom tillbaka var stämningen dämpad men varm, hela Manhattan kände stor empati med de anhöriga till alla döda. Väggar, pelare och staket fylldes av bilder på saknade med texten ”Har du sett henne/honom?”. Jag fick gråten i halsen.

Första dagen på jobbet på reklambyrån, på sjunde våningen i 30-vånings-skrapan, började brandlarmet tjuta. ”Vi fick veta att Grand Central Station, alldeles intill, hade bombhotats. Vi var tvungna att utrymma och när jag sprang nedför trapporna tänkte jag: Oh Gud, nu händer det igen. Jag väntade bara på att höra en stor smäll”, berättade Kristina i VLT den 14 september 2001.

Kristina Backlund förlorade själv en god vän i attacken, Jim. Han arbetade för investmentbanken Cantor Fitz-gerald, som miste hela 650 medarbetare i ett av tornen. Kyrkan på Park Avenue var fylld till bristningsgränsen vid begravningen. Rockstjärnan Eddie van Halen fanns med bland vännerna och The Chieftains spelade.

– Jim var mycket musik-intresserad och uppenbar-ligen väldigt omtyckt, bara drygt 40 år gammal.

Dagarna efter katastrofen besökte hon och pojkvännen Ground Zero.

– Vi kom inte närmare än 500 meter, svart rök vällde upp från de raserade tornen och luften var fylld av ett fint damm som lade sig över allt och alla. Jag hade några nyfikna kompisar som för att komma in på katastrofplatsen utgav sig för att vara sjuksköterskor och hjälpte till som volontärer.

Hemma i Västerås satt Kristinas släkt och vänner och var oroliga när de fick reda på attackerna.

– Det var väldigt svårt att ta sig ut på linjen, på den tiden fanns ju inte Facebook. Till slut lyckades syrran få tag i mig och bildade en telefonkedja till släkten.

2009, efter 15 år i New York, bestämde sig Kristina och hennes nuvarande man att återvända till Sverige.

– New York blev inte sig likt efter nine-eleven, det bidrog till beslutet, säger Kristina, som i dag är art director och delägare i ett designföretagi Stockholm.

Mer läsning

Annons